Det finns ett fint foto från 1929 på Paul Dukas, omtyckt kompositionsprofessor vid Pariskonservatoriet, och tretton studenter samlade runt en flygel. Än så länge är de unga och lovande men när vi läser deras namn förstår vi att det är blivande musikhistoria vi tittar på. Vi känner igen flera av de unga männen – Duruflé, Messiaen – men de tre unga kvinnorna på fotot skulle komma att få otroliga karriärer de också. Hör här:
Den enda på vårt foto som tittar in i kameran är Elsa Barraine, armarna är i kors. Samma år orsakar hon en skräll genom att vinna det prestigefyllda kompositionspriset Prix de Rome för sin kantat om Jeanne d’Arc. Pressen gottar sig i liknelsen mellan de båda orädda, stridbara tonåringarna, en i samtiden och en i historien. Priset bestod av en tids betalda studier i Rom vilket för Barraine blev av 1930-33, mitt under den spirande fascismen. Som motreaktion gick hon med i det kommunistiska partiet och under kriget var hon aktiv i motståndsrörelsen. Genom musiken såg hon ytterligare ett sätt att ta ställning, vilket den symfoniska dikten Pogromes och andra symfonin med undertiteln Voina (krig) är exempel på. Fastän hon är i Rom går hennes opera Le roi bossu på Opéra-Comique i flera månader och hennes verk kommer spelas länge av orkestrarna i Paris. Så småningom kom Barraine att göra raketkarriär som radioproducent, skivbolagsdirektör och teaterchef.
ANDRA LÄSER
