Kolumn | I Umeå var litteraturens språk annat än politikens plattityder

Världen och poesin steg fram som en brännande kombination på Umeå internationella litteraturfestival, där allt från gängvåld till urfolk och strömningstjänster avhandlades av författare som vet vad de pratar och skriver om. Sara Ehnholm Hielm reflekterar över festivalens höjdpunkter.

Ett av många politiska litteratursamtal på veckoslutets Umeå litt. Här ses Rosanna Fellman (skärmen) Monika Fagerholm, Eija Hetekivi Olsson och Helena Fagertun.
22.03.2023 19:13 UPPDATERAD 23.03.2023 08:15
Jag skriver ner mina intryck på världpoesidagen (21.3), en av alla välmenande dagar som syftar till att vi ska skänka en tanke till något behjärtansvärt, oftast abstrakt. 
Men för mig var årets Umeå internationella litteraturfestival just det: världen och poesin. Den mest självklart politiska och samhälleligt brännande litteraturfestivalen jag besökt.
Här behandlades gängvåldet i Sverige tog 63 liv i fjol, kriget i Ukraina, den pågående revolutionen i Iran, författarnas villkor i förhållande till strömningstjänsterna, skogens och ursprungsbefolkningens verklighet – men inte som läpparnas bekännelse i ett par inledande fraser.

ANDRA LÄSER