Mays miss var lika stor som Camerons

May var övermodig och ville dra nytta av Tories goda opinionssiffror. Men i stället för att gå stärkt ur valet är hennes regering allvarligt försvagad.

Som mest, strax efter det att premiärminister Theresa May i början av april utlyste nyval i Storbritannien, gav opinionsmätningarna de konservativa Tories ett väljarstöd på 48 procent mot 24 procent för arbetarpartiet Labour.
Men när resultatet av det förtida parlamentsvalet stod klart var skillnaden till Tories fördel bara cirka 2 procentenheter.
Theresa May hade två mål. Det ena var den officiella motiveringen, att skaffa Tories en stabil majoritet inför brexitförhandlingarna.
Den inofficiella motiveringen var att dra nytta av det faktum att Labour med sin omstridde ordförande Jeremy Corbyn var både splittrat och sårbart.
May såg en chans att förpassa Labour långt ut i den politiska marginalen, samtidigt som hon genom en valseger också skulle stärka sin egen ställning som partiordförande.
Premiärministerns beslut var en felbedömning av samma kaliber som då hennes föregångare David Cameron lovade en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap ifall Tories vann valet 2015. Cameron var övertygad om att britterna skulle rösta för EU.
Tories har nu hållit sig med två ledare i rad som har saknat politisk känslighet i fundamentalt viktiga frågor.
Tories miste den knappa, men dock majoritet man hade i parlamentet, och det starka mandat som Theresa May eftersträvade har i stället försvagats rejält.
Mot alla förutsägelser visade sig Jeremy Corbyn vara en trovärdig och empatisk Labourledare, som inte alls skrämde i väg väljarna med sitt radikala vänsterprogram. Dessutom förde Labour fram frågor som låg nära väljarna medan May och hennes parti koncentrerade sig på brexit.
Valdeltagandet var högt, närmare 69 procent, det högsta sedan Tony Blairs och Labours jordskredsseger 1997.
Corbyn stöddes av unga väljare, men många bedömare trodde att de unga inte skulle ställa upp på valdagen.
Bedömarna var dåligt pålästa.
År 2015 röstade 43 procent av åldersgruppen 18–24 år, men i EU-omröstningen var deras valdeltagande uppe i 70 procent. De röstade för att stanna kvar, medan de äldre röstade för utträdet.
Nu har polariseringen skärpts ytterligare. Det är knappast fel att som nyhetssajten Politico kalla stödet för Labour för de ungas hämnd för brexit, låt vara att Corbyn och Labour i det här läget stöder utträdet.
Men de stöder inte en hård brexit, där Storbritannien lämnar den inre marknaden och tullunionen och begränsar den fria rörligheten.
I Bryssel var reaktionerna på valresultatet lika överraskade som i Storbritannien. Utträdesförhandlingarna ska inledas den 19 juni. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker säger att EU är redo att inleda förhandlingarna, och han hoppas att Storbritannien så fort som möjligt får en ny regering.
I vilket fall som helst ska Storbritannien lämna EU senast den 29 mars 2019.
EU hade hoppats att ett starkare mandat för May skulle öppna vägen för kompromisser. Men nu är förutsättningarna helt annorlunda. Tories söker stöd hos de nordirländska demokratiska unionisterna, det ger dem ett stort inflytande över förhandlingarna om gränsen mellan Nordirland och republiken Irland, som ju nu blir en EU-gräns.
Eftersom unionisterna motsätter sig alla strävanden till samgång mellan Nordirland och republiken kan deras starka position som stödparti för regeringen bidra till att de gamla konflikterna på Irland får ny aktualitet.
Den tyske EU-kommissionären Günther Oettinger gör en god sammanfattning av EU:s uppfattning om brexitläget: med en försvagad partner är risken större att förhandlingarna misslyckas.

ANDRA LÄSER