Fascinerande utomjording

Nicolas Roegs hallucinatoriska sci-fiklassiker med David Bowie som utomjording är både vacker och fascinerande, om än inte hela vägen till slut.

Annorlunda. David Bowie spelar en utomjording i sin första filmroll.

Mannen utan ansikte

Kutonen 22.00
David Bowie gjorde sin filmdebut i Nicolas Roegs scifi-klassiker Mannen utan ansikte (The Man Who Fell to Earth, Storbritannien 1976), efter Walter Tevis roman från 1963.
Bowie spelar Thomas Jerome Newton, en utomjording som landar någonstans i New Mexico. Han skrapar ihop pengar genom att sälja guldringar och när han har tillräckligt tar han kontakt med patentjuristen Fansworth (Buck Henry). Newton har planerna till ett flertal högteknologiska uppfinningar och med juristens hjälp patenteras de och företaget World Enterprises Corp. bildas.
Det visar sig att Newton behöver pengarna för att bygga en ny rymdraket. Han har nämligen kommit till jorden för att hitta ett sätt att transportera vatten tillbaka till sin hemplanet som lider av katastrofal torka. Han har lämnat fru och barn efter sig.
Han träffar snart den ensamma och gindrickande Mary Lou (Candy Clark) och de inleder ett förhållande. Hon introducerar Newton till alkohol och snart tillbringar han dagarna med att dricka och se på tv (helst flera skärmar samtidigt), beroende av bägge.
Roeg förstår att utnyttja Bowies utomjordiska uppenbarelse snarare än försöka "klä ut" honom. Med sitt rödskiftande hår, sin smala kropp och känsliga, sorgsna utstrålning är det inte svårt att acceptera att Newton kommer från en annan planet. Roeg klipper in bilder från Newtons hemplanet men är främst intresserad av livet på jorden.
Det är också långt i kontrasten mellan Newton och de amerikaner han träffar som känslan av "annan" skapas. Långsamt blir Newton mer "mänsklig" och med det kommer alkoholism, ensamhet, förvirring.
Filmen är i stunder bländande vacker och Roeg ska ha en eloge för att han försöker göra något nytt, något annat, något spektakulärt. När filmen är som bäst är den en blandning av film och performance: narrativet är osammanhängande men bilderna omöjliga att ta blicken från.
Roeg förlorar dock fokus under den sista halvtimmen. Newtons undergång ska dokumenteras och berättelsen ska knytas ihop men det görs utan den finess som Roeg redan visat prov på. Det är som att gå från en trevlig fylla direkt till baksmällan. När vi väl återhämtar oss från den kommer vi att undra vad vi egentligen har varit med om. Det enda vi med säkerhet vet är att David Bowie är en utomjording, och en fascinerande sådan.

ANDRA LÄSER