Gatan är inte en domstol

Rättsväsendet i Turkiet är på god väg att bli ett redskap för den politiska och religiösa makten. Det är oförenligt med EU:s normer.

Där förstördes Turkiets rättsväsende i ett slag, hävdar Martti Koskenniemi, professor i internationell rätt, i en intervju för Yle.

Om närmare 3 000 domare plötsligt städas ut kan det inte betyda annat än slutet för det oberoende rättsväsendet. Koskenniemi undrar om de lediga domarämbetena ska besättas av prästerskapet och om man i Turkiet nu ska börja hugga handen av tjuvar.

Det verkar alltför tydligt att det fanns en lista på misshagliga åklagare och domare redan innan veckoslutets misslyckade kuppförsök. Det är inte bara inom rättsväsendet det sker utrensningar; också inom medier och universitet ska de kritiska rösterna slutgiltigt tystas. Redan tidigare har det utfärdats fängelsestraff även för små avvikelser från den enda rätta åsiktsriktningen, som personifieras av president Recep Tayyip Erdogan och formuleras av det styrande partiet AKP.

Som en del av de trevande stegen mot medlemskapsförhandlingar med EU har Turkiet gått mot ett sekulariserat rättssystem av västerländsk modell och avskaffat dödsstraffet. Nu finns risk att landet tar ett steg i rakt motsatt riktning och genomför en islamisering av domstolarna. Domare som inte passar in i mönstret kan stämplas som terrorister.

Samma stigmatisering som de mest belastade brottslingar kan hela den politiska oppositionen få över sig. Talet om "cancer" och "virus" inom olika statliga institutioner för i Europa på ett obehagligt sätt tankarna till vissa politiska riktningar som förekom på 1930-talet.

Den i USA bosatte predikanten Fethullah Gülen passar i president Erdogans ögon utmärkt i rollen som syndabock. Han kräver att USA utlämnar Gülen och premiärminister Binali Yildirim har rentav hunnit beklaga sig över att USA förutsätter bevis för att Gülen ligger bakom kuppförsöket.

I det osannolika scenariot att Gülen faktiskt skulle utlämnas blir det en skenrättegång av sällan skådat slag. Det kunde jämföras med Stalins uppriggade rättegångar för att göra sig av med verkliga eller inbillade fiender.

Kravet på att återinföra dödsstraffet är särskilt bekymmersamt. Erdogan lutar sig på ett ytterst betänkligt sätt mot vad folket på gatan skriker efter. Det är hela idén med ett rättssamhälle att det inte är självutnämnda folksamlingar på gator och torg som tar rätten i egna händer. Det strider också mot de mest elementära rättsprinciperna att stifta en lag för att döma gärningar som ägde rum innan lagen trädde i kraft.

När EU:s utrikespolitiska representant Federica Mogherini deklarerar att inget land som tar dödsstraffet i bruk kan bli medlem i EU är budskapet så tydligt det kan bli. Det krävdes visserligen en dos dubbelmoral från Mogherinis sida att framföra sitt ärende med USA:s utrikesminister John Kerry stående vid sin sida. Hon hade tydligen inte ett budskap till USA om att avskaffa dödsstraffet.

Även utan dödsstraff finns tillräckligt av faktorer i Turkiets utveckling som gör det svårt att komma någon vart med landets nyöppnade förhandlingskapitel med EU. Men EU kan inte komma ifrån att Turkiet har en enorm betydelse som granne, inte minst för den omstridda flyktingpolitikens skull.

EU bör skynda långsamt med den utlovade visumfriheten. Villkoret är att Turkiets lagstiftning och rättsväsende är i samklang med europeiska människorättskonventionen och EU:s rättsliga principer. Om visumfriheten inte blir av kan Turkiet dock vända ryggen med att säga upp flyktingsamarbetet.

ANDRA LÄSER