Samegenerationer i diktform

Det är värdefullt att få höra samernas egna röster i litteraturen också på svenska. Linnea Axelssons diktepos speglar flera generationer av samers livsöden.

DIKTEPOS

Linnea Axelsson
Ædnan
Bonniers 2018
I Kritikerförbundets årsbok (se Plock och fynd, Hbl 8.4.2018) levererar litteraturforskaren Maïmouna Jagne-Soreau en fin lista över fenomen att hålla ögonen på då det gäller postinvandringslitteratur, bland dem generationskonflikter och mellanförskap. Jag tänker på hennes lista då jag sjunker in i den värld Linnea Axelsson rullar upp för läsaren i sitt samiska epos Ædnan. Eposformen erbjuder nämligen en stilig utgångspunkt för just generationskonflikter, att granska flera släktled och deras förhållande till sin kultur. Parallellerna mellan samerna och dagens invandrarkultur är tydligare än man kunde tro, vilket också framgår i boken.
Ædnan är ett bastant epos i diktformat. För mig som lyssnat en hel del på jojk påminner stilen mycket om jojktexterna, som målar upp ett objekt snarare än skildrar händelser. Men Axelsson antar utmaningen att samtidigt skapa en intrig, ett kontinuum som binder ihop texten till en berättelse. Naturen är ständigt närvarande också i språket. Renarna flyter, vinden flätar, människor blåser in och strömmar bort.
I kalvarnas ben
spratt framtiden
ovisst
än åt ena hållet
än åt det andra

Gåtfullt händelseförlopp

Ju närmare vi kommer nutid, desto mer förändras språket till att föra historien framåt, men hela boken igenom är stilen oerhört visuell. Axelsson målar upp den ena bilden efter den andra, vilket leder till en intressant tidsaxel. Läsaren rycks framåt en bild i taget, historien framskrider aldrig strömlinjeformat. I många avsnitt är händelseförloppet gåtfullt för läsaren. Vad vill fogden? Varför förvisas samerna?
Härskarspråket
dröp över oss
Svenska ord
omöjliga att uttala
De trängde in
genom kläderna
la sig över huden
Enligt min mening speglar den stundvis gåtfulla skildringen skickligt eposets huvudpersoner och deras känslor – myndigheternas agerande måste i många skeden ha känts synnerligen mystiskt, knappast lyckades någon på ett vettigt sätt förklara för samerna vad som sker och varför, saker beslöts ovanför huvudet på dem. Som läsare känner man sig lika handfallen inför bristen på förklaringar.
Axelsson tar avstamp i år 1913, i en liten samefamilj där berättarrösterna skiftar mellan mor Ristin och far Ber-Joná. Vi får en inblick i deras vardag och deras nära förhållande till naturen. "Böljor av renfärger” rör sig över markerna, kungsörnen flyger farligt nära, familjen är ständigt på rörlig fot. I nästa generation blir det idel sorgliga öden – olyckor och förtidig död lurar bakom hörnet. Parets ena son Nila är svag redan vid födseln och emedan man som läsare får finkänsliga vinkar om hans karaktär känner man av chocken då hans bild senare återfinns i en rasbiologisk bild med texten ”sinnessvag man”. Ristins och Ber-Jonás familj får se gränserna stängas för renhjordarna och tvingas dra sig söderut till ett älvlandskap. Som läsare förstår man hur varje kulle och stig är dem nära, vilken stor förändring det innebär att tvingas söka sig nya rutter i livet.

Vattenkraften kommer

Älven står också för vattenkraft, vilket är ett centralt tema i eposets andra del, där Axelsson tar sats i en annan samefamilj. Människan tar över naturen och tämjer älven, och ständigt blir samernas kära platser under vattnet då älven stiger och flyttas enligt människans vilja. Vattenkraften innebär arbete och allt fler möten mellan samer och svenskar. Om bokens första del gett en inblick i traditionell samekultur och på sätt och vis gjort ett tidlöst intryck, speglar andra delen starkt tidsandan och skillnaderna mellan generationerna. Mamman lever ännu på traditionellt vis, men dottern Lise gifter sig med en svensk, som rynkar på näsan åt maträtter som rökt hjärta och emellanåt slänger fula vitsar om lappflickor med sina kompisar.
Lises dotter Sandra blir aktivist i samefrågor och gifter sig med en renskötare. Sonen Per är inte lika tvärsäker som sin syster utan sluter sig tydligt i sitt skal. Skildringen av dessa tre generationer hade i sig räckt för en hel bok, och kopplingen till huvudpersonerna i bokens första del är emellanåt rätt vag. Men innehållet i dessa generationers liv är fullt av sprängstoff. Den som sett filmen Sameblod känner igen en del – skammen över den egna kulturen, den trevande kontakten till majoritetsbefolkningen, de rasbiologiska fotograferingarna. Kritiken mot det idylliska svenska folkhemmet är stundvis svidande och vid många tillfällen påverkas samernas liv synnerligen konkret av att majoritetsbefolkningen inte fått lära sig ett dugg om samerna i skolan.
Hur länge skulle de
komma undan
Med att skriva ut
våra handlingar och
våra betesmarker
hela vårt gamla
kulturlandskap
ur historien
Genom att kalla
allting för vildmarken
och ödemarken

Samiskan sover

Lise har tunga minnen från Nomadskolan, där samebarnen grymt skildes från föräldrarna och den egna kulturen. Hon är rädd för sjukvården och för att betraktas som dum eller primitiv. Långt senare träffar Lise flyktingar på språkkafé och funderar på vad som ska hända med deras språk, vilket språk deras barnbarn kommer att tala. Parallellerna till samefrågan är tydliga.
Aktivisten Sandra blir en spännande karaktär – hon tar tillbaka samekolten som en rustning i striden för deras rättigheter. Men hon får också kämpa mot den egna gruppens fördomar, om att endast renskötarna är riktiga samer. Sandra vill höra sin mamma berätta om samekulturen, hon vill återuppliva språket.
Jag bara lät det försvinna
fördrivas från mina barn
Så att Sandra
nu låter som en bok
helt utan dialekt
När hon i vuxen
ålder försöker
lära sig samiska
med sina barn
Axelsson hoppar vilt fram och tillbaka i tiden, levererar några pusselbitar om vad som hänt, sedan några om vad som ledde till detta. Alla huvudpersoner får agera berättare i tur och ordning. Emellanåt blir det lite väl hackigt, men samtidigt ger det författaren en chans att hålla fast vid sin bildskapande diktstil – hon behöver inte berätta hela händelseförloppet rätlinjigt. De stora linjerna framträder så småningom bara man hänger med som läsare. Speciellt mot slutet hade man vunnit på att skala av detaljer, emellanåt blir jag aningen snurrig av informationsöverflöd.
Axelssons bok är full av intressanta frågeställningar och formen är spännande, även om det inte riktigt lämpar sig för sträckläsning. Genom att rikta kikaren mot några individer lever man sig in i frågorna på ett helt annat sätt än i teoretiska böcker om ämnet. Boken sätter fingret på många ömma punkter på ett personligt plan.
ANDRA LÄSER