Insändare: Företagshälsovården är ingen lyxtjänst

Diskussionen om företagshälsovården har nu pågått en dryg månad. Senast fördömer Bo Holmberg systemet (HBL 31.5).
Alla som kritiserar har bommat företagshälsovårdens primära uppgift. Det lönar sig att läsa Lagen om företagshälsovård 21.12.2001/1383. Eftersom många uppenbarligen inte har gjort det, citerar jag den här kort, lätt redigerat: Företagshälsovård skall ordnas av arbetsgivaren och den skall främja förebyggandet av sjukdomar och olycksfall i anslutning till eller som följd av arbetet, hälsa och säkerhet i arbetet och arbetsmiljön, verksamheten bland anställda samt arbetstagarnas hälsa och arbets- och funktionsförmåga.
Som alla torde förstå är det här inte en verksamhet som kan bedrivas av en vanlig kommunal hälsostation i dagens läge. Det är inte bara frågan om att motverka och åtgärda personalens hälsoproblem utan även att delta i förbättring av arbetsmiljön så att den blir säkrare. En sådan verksamhet kräver ett gott samarbete mellan specialisterna inom företagshälsovården och företagets personalansvariga, personalrepresentanter och ledning.
Företagshälsovårdens totalkostnader var 875 miljoner euro 2019, det är relativt litet jämfört med Finlands totala hälsovårdskostnader på 22 miljarder euro. Samhället upprätthåller även en sakkunnigorganisation på detta område, Arbetshälsoinstitutet som har verkat sedan 1945 och är internationellt erkänt.
Det andra stora missförståndet är att denna verksamhet skulle bekostas med skattemedel. Visst kommer det en kompensation för en del av kostnaderna från FPA, men de är hopsamlade från företag och personal via arbetsinkomstförsäkringen. Statens andel av kostnaderna är klart under 1 procent. Det är alltså en fråga om en nödvändig tjänst som arbetsgivaren konkurrensutsätter och köper, precis som till exempel personalens fortbildning. Det är ju självklart att företaget i sin redovisning skall inkludera alla dylika för driften nödvändiga kostnader. Att detta skulle vara en naturaförmån är en grov missbedömning.
Det är riktigt att cirka hälften av arbetshälsovårdens kostnader (cirka 450 miljoner euro) hör till sjukvård, som även kunde handhas av en reguljär hälsocentral. Det är dock praktiskt att personalen kan vända sig till en bekant läkare, som känner företagets arbetsförhållanden. Att tjänsten ofta är snabb minskar också företagets problem med sjukfrånvaro, som är en viktig kostnadspost.
Jag inser inte hur denna viktiga tjänst påverkar de problem vi har med de kommunala hälsocentralerna. Bland dem finns det många som erbjuder en helt acceptabel service. Varför kan man inte lära av dem? Personalbristen måste förstås minskas till exempel genom ökad utbildningsvolym, bättre ledarskap och personalomsorg på hälsocentralerna.
Peter Rehnström, Helsingfors

ANDRA LÄSER