Lördagsanalys: Den enes död är den andres bröd

När världen brinner har råvaruhandlarna goda dagar. För företagen i miljardklassen, såsom Glencore, Trafigura och Vitol, innebär sanktionerna mot Ryssland inga oöverstigliga hinder, bara stora möjligheter.

Börsen i stort har tagit stryk efter Rysslands invasion av Ukraina, däremot går ljusskygga varianter av råvaruhandeln som på räls.
Det höll på att gå illa för råvaru- och oljehandlarna. Korruptionsrättegångar, skandaler av olika slag och samhällets krav på ökad transparens tärde på företagens rykte och skadade affärerna. Men sedan anföll Ryssland Ukraina, och plötsligt var det ingen brist på goda affärer längre. Råvarujättarna vädrade morgonluft. Västvärldens sanktioner innebär nya möjligheter för de företag som är inriktade på att kringgå hinder.
Framgångarna lät inte vänta på sig. Sedan februari är Kina den största köparen av rysk olja och Vitols fartyg sköter en del av frakterna. Glencore meddelade nyligen om en halvårsvinst på 3,2 miljarder dollar, klart bättre än året innan, tack vare höga priser på olja och råvaror. Och Trafigura, mest känt i Finland för sin ägarandel i Terrafame (Talvivaara), rapporterade en halvårsvinst på 2,7 miljarder dollar. Det är en fjärdedel bättre än i fjol, bland annat som en följd av kriget i Ukraina.
Hur kan de? Hur är det möjligt att laglydiga företag tar smällarna, drar sig tillbaka från Ryssland och accepterar lägre vinster, samtidigt som västvärldens råvaruhandlare struntar i sanktionerna – och belönas rikligt för sin slughet?
Svaret är: tillgången till skatteparadisens hemlighetsmakeri och flera decennier av affärer i laglighetens utmarker. Övning ger färdighet.

Spekulativ trading
, alltså kortsiktig, finansiell handel, fick ett lyft efter oljekrisen 1973 som kringskar de stora oljebolagens makt. De oljeproducerande OPEC-länderna blev den nya maktfaktorn, men vid sidan av dem växte en skara småbolag: tradingföretagen. Finland fick sitt eget i form av Neste som förmedlade sovjetisk olja, dock utan att bryta mot lagen.
Den kanske främsta oljehandlaren blev Marc Rich som grundade sitt bolag Marc Rich + Co AG i Schweiz år 1974. Rich och hans handelsmän blev mästare på att göra affärer med dem som hederliga handelsmän undvek. Sanktioner mot Sydafrikas apartheidregim? Inget problem, Marc Rich fixade olja till ett isolerat Sydafrika. En kommunistdiktatur som Sovjetunionen? Inga problem, kontakter etablerades med Kreml för att köpa olja och råvaror. En högerdiktatur efter en militärkupp i Sydamerika? No problem. Iran, Sudan, Libyen … Hinder fanns till för att övervinnas.
Bloomberg-journalisterna Javier Blas och Jack Farchy har skrivit en fascinerande bok om råvaruhandelns pionjärer, ”The World For Sale”. Den kom ut i fjol och skildrar männen som byggt miljardföretag från noll; män med tänjbara samveten, smak för risker och en okuvlig energi. De skapar kontakter till producentländernas makthavare, ofta med hjälp av mutor, de grundar skalbolag i skatteparadisen, de rekryterar bulvaner som suddar ut spåren och de ordnar leveranser till kunder som hederliga företag undviker.
De är världshandelns busfrön och de blir omåttligt rika.

Ibland åker de
nästan fast, som då Vitol bröt mot amerikanernas Kubaembargo och fortsatte att handla med Fidel Castro. Ibland får de pinsam uppmärksamhet, som då Glencore hjälpte ryska företag att kringgå sanktionerna efter ockupationen av Krim – och blev belönat med medalj av självaste Vladimir Putin. Ibland hamnar de i rätten, som då Trafigura år 2006 dumpade 36 ton giftigt avfall i västafrikanska Elfenbenskusten och låtsades om ingenting – det ledde till dryga böter. Men straffet är aldrig så tungt att det knäcker de lukrativa företagen.
Utom en gång, och då skedde undergången inifrån. År 1983 råkade Marc Rich riktigt illa ut. De amerikanska myndigheterna hade länge försökt komma åt honom på grund av korruptionsmisstankar och brott mot sanktioner. I brist på andra hårda bevis hamnade Rich slutligen inför domstol för skattesmitning. Men i stället för att infinna sig i rättssalen smet Rich ut ur USA och flydde till Schweiz, där han fortsatte att leva ostört likt andra fifflare och smusslare.
Men hans bolag, Marc Rich + Co, började falla sönder inifrån när huvudägarens dåliga rykte skadade affärerna. Sönderfallet tog tio år. I början av 1990-talet tog bolagets nyckelpersoner avsked och startade två nya företag, Glencore och Trafigura, som lyfte likt fågel Fenix ur askan. Snart dominerade de olje- och råvaruhandeln.
Samtidigt utvidgades affärsidén. I stället för att bara handla med råvaror ville man äga källan. Följaktligen köptes råvarufyndigheter runt om i världen. Trafiguras satsning på före detta Talvivaara är bara en droppe i havet jämfört med satsningarna i Angola. Och Glencores viktigaste gruvor ligger i Kongo, där kobolt och andra mineraler efterfrågas av en värld som ropar efter klimatvänliga lösningar.

Glencore och Trafigura
tog avstånd från Marc Rich eftersom hans rykte var besudlat, men metoderna förändrades inte. Mutor fortsätter att bereda väg för affärer. Sanktioner är alltjämt möjligheter, inte hinder. Man suddar ut spåren genom att låta affärerna passera genom flera bolag registrerade i olika skatteparadis. Och när något bolag åkt fast har det i allmänhet lyckats slingra sig ur problemen genom att visa att affärerna inte varit olagliga i det skatteparadis eller det afrikanska land – eller i Schweiz – där de formellt har genomförts.
Men någon enstaka gång hinner rättvisan trots allt ifatt råvaruhandlarna. Nu i sommar har Glencore, efter flera år av rättegångar, tvingats medge skuld – ett sällsynt medgivande i en korruptionshärva. Glencore Energy står just nu inför rätta i Storbritannien, åtalat för ett stort antal fall av mutor till afrikanska tjänstemän i bland annat Nigeria och Kamerun. Bolaget har medgett skuld i sju av fallen och den slutliga domen torde avkunnas i november, enligt Financial Times. I maj i år gick Glencore med på att betala 1,1 miljarder dollar i böter i USA för att undvika en rättegång.
Så stora böter svider, åtminstone ett ögonblick.

Troligen kommer
råvaruhandlarna att fortsätta muta tjänstemän och säkert fortsätter de att kringgå sanktioner som västvärlden ställer upp, eftersom det är en del av deras affärsidé. Det gör tyvärr livet lättare för krigsherrarna i Kreml, som i decennier förlitat sig på dessa handelsmän i moralens utmarker. Och det irriterar naturligtvis företag som respekterar sanktionerna och som tar förlusten.
Finns det då ingenting västvärlden kan göra för att tygla dessa världshandelns busfrön? Ja, absolut. För det första gäller det att en gång för alla kräva ökad insyn i skatteparadisen och begränsa deras verksamhet. Den skärpningen måste ske i OECD:s eller G7-ländernas regi.
För det andra gäller det för inköpare och konsumenter att ställa krav på varornas ursprung, så att också råvarukällan beaktas. Det får inte gå så att klimatargumenten överskuggar det faktum att kobolten, kopparn eller litiumet härstammar från förorenande gruvor som utnyttjar barnarbetskraft. Ty när råvaruhandlarna inte bryr sig, så måste producenter och konsumenter göra det.
Och för det tredje måste varje land försäkra sig om att gruvlagstiftningen är tidsenlig. Nya gruvor behövs i Europa, men värdlandets miljö och mänskliga rättigheter måste respekteras och landet ska få sin andel av vinsten. Finland bör se till att gruvlagen gynnar oss – råvaruhandlarna ser nog till att de får sin andel.

Björn Sundell
är ekonomie magister, tidigare ledarskribent vid HBL och författare. Han har arbetat inom medier och näringslivet samt på tankesmedjan Magma.

ANDRA LÄSER