Nationalteatern är något av det mest otillgängliga jag är med om i min vardag

Teater handlar om att se saker ur olika synvinklar, att hjälpa eller tvinga publiken att upptäcka sådant de blundat tidigare för. Men det krävs det att publiken räcks att se och kommer in i byggnaden. Tyvärr präglas Nationalteatern inte av en sådan tillgänglighet.

Finlands nationalteater.
05.05.2022 05:58 UPPDATERAD 05.05.2022 08:56
I Juha Hurmes roman Hullu (Galen, 2012) som handlar om att insjukna i en psykos kallas personerna enligt sin längd. En medpatient heter ”163 ja ½” och berättarjaget ”189”. Det är ett sätt att anonymisera personerna men det framhäver också vem som är längre, vem som för pennan och har makten. Patienterna på avdelningen använder Valborgshelgen till att läsa Josef Julius Wecksells historiska drama Daniel Hjort tillsammans.
När jag såg Juha Jokelas Dosentit på Nationalteatern slogs jag av hur teaterhusets tillgänglighet står i direkt konflikt med pjäsens ärende. Scenografin tar fram den filosofi och sociologi som presenteras i pjäsen (Jeremy Bentham, Michel Foucault, Ludwig Wittgenstein, Simone Weil, Jürgen Habermas, Chantal Mouffe, Hannah Arendt) på ett åskådligt sätt, scenen är formad som en amfiteater men också ett fängelse där vakten kan övervaka alla interner från ett utkikstorn, placerat i mitten. Dialogen i Dosentit blottlägger hur individens autonomi kan stå i konflikt med samfundets, universitetets. Det kan hända att universitet har utestängning som en dold agenda.
När människorättsaktivisten Kalle Könkkölä (1950-2018) steg upp på den politiska scenen var det universitetens bristande tillgänglighet han först påtalade.

ANDRA LÄSER