”Sosialisti mutta valkoinen”. Så står det på ett dokument som beskriver Karls tid som jägare i Tyskland. Som 19-åring hade Karl åkt skidor över Kvarken tillsammans med sin vän Gustav och dessa österbottniska bondsöner skrevs in i jägarbataljonen i tyska Lockstedt den 13 januari 1916.
I dag vet vi att jägarrörelsen fick stor betydelse för händelserna 1918 och för den försvarsmakt som senare byggdes upp. Drivna av fosterländskhet och äventyrslust slöt sig djärva män med skiftande bakgrund till bataljonen för att få militärutbildning i ett fiendeland. I gruppen fanns såväl studentaktivister som socialister och av jägarna kom en tredjedel från jordbrukarhem, nästan lika många från arbetarhem.
Under inbördeskriget återvände många till Finland, men varken Karl eller Gustav fanns på det fartyg, Arcturus, som anlöpte Vasa den 25 februari och de paraderade inte heller på stadens torg följande dag. Någon gång under tiden i Tyskland hade de blivit socialister.
Som ett led i den vinnande sidans historieskrivning kom jägarna senare att glorifieras, men tiden i Tyskland hade präglats av konflikter. På våren 1916 framgick det att bataljonen skulle sättas i fronttjänst och då försökte bland andra Karl rymma. Även under följande vinter då man stred i Baltikum pyrde missnöjet och det skapades ett straffkompani för tredskande finnar, ett läger som förefaller att ha osynliggjorts i de texter om jägarna som nu cirkulerat. Över 200 internerades i Altona-Bahrenfeldt, bland dem Gustav som efter åtta månader vid fronten hade vägrat krigstjänst och i detta straffläger återförenades han med Karl som suttit fängslad en tid.
Historikern Matti Lackman har visat förståelse för de internerade och framhåller att det kunde ligga såväl politik som befogad kritik bakom det som då beskrevs som tredskande. Livet i bataljonen präglades av flera hierarkier än de rent militära. I de samtida texterna framstod dessa jägare – många kom från enkla hem – som obildade. En del av tyska befälet såg finnarna som ett mindre utvecklat folk, som lägre stående. Dessutom fanns en nedlåtande syn på ryssar och på den judiska befolkningen som då ännu fanns i Lettland.
Vårvintern 1918 förblev en fjärdedel av truppen i Tyskland, bland andra sådana som sågs som opålitliga i den rådande krigssituationen. I slutet av 1918 återvände Karl och Gustav till Finland, magra och tärda. Efter den sejour i straffkompaniet som kom att bryta ner deras hälsa hade de i över ett års tid arbetat i tysk krigsindustri.
Nyligen uppmärksammades jägarnas återkomst med en militärparad i Vasa, detta under ett minnesår då vi påminns om sekelgamla tragedier. Det här var ett splittrande och okänsligt sätt att ge betydelse åt den här händelsen och åt den jägarrörelse som var mångfasetterad, inledningsvis också färgad av röd fosterländskhet.
Trots att Karl och Gustav aldrig utkorades till hjältar hade de offrat mycket och brutna av sjukdom dog de senare som migranter i främmande land.
