Ett spektrum av medmänsklighet

Att göra teater på temat godhet kan nästan uppfattas som provocerande i en tid då vi tycks ha lättare att förstå att någon kan bli massmördare än att någon kan göra en riktigt god handling utan dolda avsikter. Ungefär så sade dramatikern och regissören Mattias Andersson i en tidningsintervju 2014 inför urpremiären av hans pjäs Acts of Goodness på Backa Teater i Göteborg där han också är konstnärlig ledare.

Backa Teater gästspelade med pjäsen på Stage-festivalen i Helsingfors 2015. Nu har Wasa Teater satt upp en egen version på sin studioscen, i regi av Henrika Andersson och med scenografi av Karin Brännström. Det är ett stycke engagerande och mångstämmig teater där vi hör röster rakt ur verkligheten. Texten bygger på intervjuer med unga människor runtom i Europa, bland annat i Sverige, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien, Rumänien och Serbien. De fick frågan vad som kännetecknar godhet.

Scenrummet är avskalat och kargt. I fonden något som liknar en mur. Framför den stiger ett dussintal personer fram och bär vittnesmål om den många gånger livsavgörande kraften i olika slags goda gärningar ‒ egna eller andras, större och mindre; ett brett spektrum av medmänsklighet. Det handlar om allt från omtanke, respekt och generositet till storsinthet av överraskande mått, ofta i lägen där man inte skulle vänta sig det. Här tangeras sådant som utsatthet och utanförskap, social ojämlikhet, fördomar, rasism, krig och flyktingskap.

Under stora delar av föreställningen tonar de sex skådespelarna liksom ner sitt eget skådespelande och turas om att ge röst åt de intervjuades historier. En berättar medan resten av ensemblen skapar lyssnande närvaro tillsammans med oss i publiken, som görs delaktiga. Det dokumentära står då i fokus och inkluderar också inspelat material på olika originalspråk.

Dynamik på scenen uppstår genom att detta varvas med tre dramatiserade ramberättelser, där konkreta situationer gestaltas. En kille ligger blödande på en busshållplats; en annan kille går fram för att hjälpa (Marco Luponero och Henrik Heselius). En tiggare (Kajsa Ek) blir hembjuden av en okänd kvinna (Linda Mattsson). Ett ungt par (Tove Qvickström och Johan Aspelin) brottas med akuta relationsproblem. I varje situation ryms risker och möjligheter, och det kommer också oväntade vändningar.

Uppsättningen kombinerar en hög angelägenhetsgrad och intensitet med en sorts prövande lätthet och omedelbarhet i själva greppet. Stundtals smakar det nästan improvisation. Till bilden hör också inslag av sång och musicerande, liksom repliker på bruten engelska och olika ljudkulisser.

Och så stenar. De har en framträdande roll. Riktiga, tunga stenar. Som bördor att släpa på eller kanske dela. Man hör också ljudet av en sten som kastas i vatten, med tydlig symbolik: varje handling ger ju ringar på vattnet. Utan direkta pekpinnar påminns publiken dessutom om vikten av att titta sig själv i spegeln.