Filmrecension: Sjunga bör man, annars dör man

De skickligt utmejslade personporträtten gör

Einari Paakkanens

karaokedokumentär gripande och engagerande.

Einari Paakkanens Karaokeparadiset är en kärleksförklaring till den finska folksjälen.
Krister Uggeldahl
11.08.2022 18:01

DOKUMENTÄR

Karaokeparadiset (Karaokeparatiisi)
Betyg: 4/5
Regi och manus: Einari Paakkanen. Foto: Marita Hällfors.
Tala är silver, tiga är guld, heter det i folkmun. Var det lämnar sång och musik kan man fråga sig men ett är säkert: Einari Paakkanens färska karaokedokumentär har tillkommit under lyckliga stjärnor och förtjänar en glansbild eller två.
Inte bara tar man i filmen fram karaokemiljöer som man knappast visste att fanns, Karaokaparadiset utmynnar också i en kärleksförklaring till den finländska folksjälen, lika folkskygg som kärlekskrank.
I den mån man kan tala om en röd tråd handlar det om Evi, karaokevärdinna sedan tjugo år tillbaka. Hon befinner sig ständigt på väg och har bakom bilratten bevittnat såväl mårdhundar som älgar, fyllhundarna inte att förglömma.
Egentligen hade Evi tänkt utbilda sig till terapeut men i hennes fall fanns det inga pengar att ta till. Därav ett, som hon själv beskriver det, ”hårt liv”, något som inte hindrat henne från att ställa upp för sina medmänniskor.
Sångfåglarna kan alltid räkna med ett varmt ord, vid behov även med en kram.
I dokumentären möter vi också Elina som trots att hon lider av Parkinsons sjukdom vägrar att gömma sig därhemma. Nej, hellre då ta sig till krogen där hon stämmer upp i Clash-örhänget Should I stay or should I go.

Mångt och mycket

Däremellan stöter vi på hårdrockaren Toni, blygheten själv – förutom på scenen. För att inte tala om Laura som nyligen förlorat sin lilla dotter och nu prövar sin lycka på diverse talangaftnar.
En del av de solister som filmen presenterar sjunger måhända hellre än bra. Syftet här är att peka på mångfalden och variationen, även när det gäller själva inramningen.
Eller vad säga om Kari som i ett skogsparti i Kalajoki bullar upp med bilverkstadskaraoke, som gjort för dem som drar sig för att uppträda inför publik. Dessvärre är det i verkstaden lite si och så med damsällskap så kanske borde Kari et consortes trots allt ta steget ut!?

Ett livsvillkor

Till det kommer en bredsida bastu-, taxi- och campingplatskaraoke men det som gör Karaokeparadiset så gripande och engagerande är de skickligt utmejslade personporträtten som låter förstå att det här med karaoke inte blott är sånt som man ägnar sig åt i fyllan och villan.
För människor som Toni, Elina och Laura är karaoke något av ett livsvillkor, ett botemedel mot ensamhet och isolering. Det blir speciellt uppenbart i sekvensen där Evi har vägarna förbi ett äldreboende. Ack denna glädje!
Inte för intet går tankarna till Joonas Berghälls fyndiga bastudokumentär, Den nakna mannen (Miesten vuoro). Här som där är det folkets djupa led som pockar på uppmärksamhet, som skrattar gott och ibland gråter en skvätt.

ANDRA LÄSER