Protesterna rasar i Iran – Irankännare: ”Visar på klyftan mellan stat och samhälle”

Sedan Mahsa Aminis död har protesterna i Iran blivit alltmer omfattande. Befolkningen är frustrerad av politiska kontroller och ekonomisk isolering och stagnation, säger Irankännaren Rouzbeh Parsi.

Demonstrationer
– Att de som demonstrerar är unga är inte nytt i sig själv. Däremot är det en ny generation som har en ännu svagare relation till staten, säger Rouzbeh Parsi. Lehtikuva-Utrikespolitiska institutet
Vera Arhippainenvera.arhippainen@hbl.fi
07.10.2022 05:02 UPPDATERAD 07.10.2022 08:25
Demonstrationer har rasat i Iran alltsedan den 22-åriga kurdiska kvinnan Mahsa Jina Amini avled efter ett ingripande av regimens ökända moralpolis. Aminis brott var att inte ha burit den obligatoriska slöjan korrekt. Protesterna har utvecklats och eskalerat till en bredare uppfordran till förändring.
Händelsen blev en utlösande faktor för starkt missnöje med staten, förklarar Rouzbeh Parsi som är programchef vid Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet på Sveriges Utrikespolitiska institut. Enligt honom är det som nu sker i Iran viktiga protester som visar på klyftan mellan stat och samhälle.
Han är ändå lite avvaktande:
– Utifrån ett tiotal eller till och med 100 videoklipp kan ingen avgöra hur många det rör sig om. Sedan kan det också finnas protester man inte har bilder på, så det går åt båda hållen.
Det är tveklöst så att det är många som protesterar. Det är tveklöst att protesterna är spridda över hela landet. Och det är tveklöst att staten är synnerligen illa omtyckt av väldigt stora delar av befolkningen.
Att veta exakt vad som pågår i Iran är svårt. Problemet med den bristande informationen är att regimen, i ett försök att hämma demonstranterna, stängt ner internet i landet. Rapporterna om protesterna baserar sig på de relativt få videoklipp som tagit sig genom censuren. 
I de klippen ser man ändå hur demonstranter mötts av våld, tårgas och skarp eld från den iranska polisens sida. Hur många som dött är det ingen som vet säkert. Siffrorna varierar mellan 40 och upp till över 100 personer.
– Det är tveklöst så att det är många som protesterar. Protesterna är spridda över hela landet. Och staten är utan tvivel synnerligen illa omtyckt av väldigt stora delar av befolkningen, säger Parsi.

En generation som inte upplevt revolutionen

Iran är ett samhälle som inte befinner sig där staten befinner sig.
– Hela frågeställningen om offentlig moral är sprungen ur en revolution där de som vann den var väldigt tydligt islamistiska. En majoritet av de som lever i Iran var inte ens födda då.
Många som i dag engagerar sig i protesterna har ens inte upplevt 90-talet, säger Parsi. De har heller inte upplevt Mohammad Khatami som var en viktig figur som reformera Iran. Det de unga iranierna i stället fått uppleva är amerikanska sanktioner och den egna statens ständiga korruption.
– Deras referensramar är annorlunda än de tidigare generationernas.
– De unga var också en viktig grupp under iranska revolutionen. Eftersom de som leder landet i dag själva var studenter under revolutionen är de också mera vaksamma om vad de som är studenter i dag gör, säger Rouzbeh Parsi. På bilden går en iransk kvinna förbi en skylt som visar Irans ledare Ayatollah Ali Khamenei.Atta Kenare/ Lehtikuva
Parsi förklarar vidare att staten använder religionen för att rättfärdiga sitt beteende medan väldigt många i Iran, som förvisso kan vara religiösa, inte vill att staten ska bestämma vad religiositet är för något.
– Det relaterar också till hur de ser på relationen mellan män och kvinnor. Även många män tycker det är fel att kvinnor inte själva får bestämma hur de ska se ut.

Protesterna i Iran – ett 40 år gammalt missnöje

Den största protestvågen att skaka Iran på flera år startade med 22-åriga Mahsa Zhina Aminis död.
Amini grips av moralpolis i Teheran den 13 september för att hon inte anses bära sin huvudsjal på korrekt vis. Hon förs till sjukhus när hon segnar ner och får vad polisen hävdar är en hjärtattack – något som bestrids av 22-åringens familj, som hävdar att hon utsatts för kraftigt våld mot huvudet. Den 16 september avlider Amini på sjukhus efter att ha legat i koma.
Vid Aminis begravning i hennes hemort utbryter spontana protester, som därefter utvecklas till en demonstration där kvinnor tar av sig huvudduken och skanderar slagord. Protesterna sprider sig snabbt över landet, till de flesta av Irans 31 provinser, vilket vid många tillfällen slagits ned med brutalt våld från regimens säkerhetsstyrkor.
Men frågan om slöjan är inte nödvändigtvis så central som det ibland framstår som.
I stället går protesternas omfattning, med tiotusentals deltagare i städer tvärsöver hela landet, att härleda till ett generellt missnöje som vuxit ända sedan den islamiska revolutionen 1979.
Enligt en studie från 2020 av organisationen Gamaan, som från Nederländerna gör opinionsundersökningar i Iran, identifierar sig bara 32 procent av befolkningen som shiamuslimer. En studie från i mars i år visar att bara 22 procent föredrar att leva i en islamisk republik, och att 67 procent av de då 16 850 tillfrågade iranierna tycker att ett system under religiös lag är ganska eller mycket dåligt.
Källa: TT

Sång, dans, sex och knark i det privata

Ett annat faktum är att staten försöker reglera det offentliga, men det privata har den generellt sett låtit vara relativt i fred.
– I det privata har du ett helt annat Iran. I det privata har folk sexuella relationer utan att vara gifta. I det Iran super folk, de knarkar, de sjunger och dansar.
Alla de där sakerna som det här påstått religiösa samhället har löst finns där ändå.
– Det här är saker som regimen inte vill kännas vid. Men de vet att de inte kan styra över allt i människors hem. Och då försöker de desto mera styra över det offentliga.

Slöjan och håret har blivit en symbol

Något som får de här protesterna att stå ut är den centrala roll kvinnorna tagit under demonstrationerna.
– Kvinnor har varit delaktiga och viktiga i tidigare protester också men här är de verkligen i centrum, säger Parsi.
Det är en följd av Mahsa Aminis död, men det handlar också på ett bredare plan om kvinnors ställning och att kvinnorna själva ska få bestämma över sina kroppar. Parsi säger att det här är en fråga många kan samlas runt oavsett var de står.
– Även många religiösa är emot obligatorisk slöja. De vill ha den på sig för att de väljer det, inte för att någon tvingar dem.
Jag tror förändring är oundviklig men frågan är i vilken form. Och kan förändringen ske successivt så är det bättre än om det sker radikalt och allt på en gång för då innebär det våld.
Slöjan och det som rör den som symbol finner också resonans utanför Iran. I sociala medier sprids bilder på demonstrationer, polisvåld, kvinnor som bränner slöjor och klipper av sig håret.
I och med slöjan som symbol för mycket annat som är fel blir hela protesten mycket mera konkret, förklarar Parsi.
– Om de här protesterna handlade enbart om hushållsekonomi då tror jag inte vi skulle sett de här engagemanget från omvärlden. Det är en helt annan sympativåg utifrån och då uppmärksammas det hela mycket mer.
Många har klippt håret i sympati för iranska kvinnor. Att klippa sig i protest är ett sätt frigöra kvinnan och idén om att håret skulle vara farligt.Fredrik Persson/Lehtikuva

Finns det hopp om förändring?

– Jag tror förändring är oundviklig men frågan är i vilken form. Och kan förändringen ske successivt så är det bättre än om det sker radikalt och allt på en gång för då innebär det våld.
Enligt Parsi är det ännu för tidigt att säga vad protesterna kommer att leda till. Parsi tror att förändringen kommer vara som vattendroppar som urholkar stenen. Lite åt gången.
– Även om staten backar lite och de är nervösa tror jag inte att de är på väg utför. Så enkelt är det inte. Men skulle det här hålla på ett par månader till, då pratar vi om något helt annat. Då har ju de som protesterar lyckas skapa en rörelse och inte bara en protestvåg.

ANDRA LÄSER

Senast publicerat