Tomas Djupsjöbacka inför debuten med RSO: "Finland behöver en Mozart-injektion"

Stråksektionen har bantats ner till ett minimum och sittordningen har justerats enligt hans önskemål. Så här vill Tomas Djupsjöbacka att Mozart skall spelas.

Transformerad. Cellist eller dirigent? Tomas Djupsjöbacka började för tre år sedan utveckla sig som dirigent. Efterfrågan på hans tjänster har därefter varit god.

Han talar om en artikulationens finess och en vokal kvalitet. Han talar om hur kalejdoskopiskt lekfull Haydn kan låta, men hur Mozart alltid har en sjungande kvalitet. Det är opera, handling, recitation, galanteri, kur och blig – men framför allt drama!

Det var inte Tomas Djupsjöbackas egen idé att bara Mozart skulle platsa på programmet när han den här veckan dirigerar RSO, utan ett erbjudande som kom av orkesterns chefdirigent Hannu Lintu. Han fick välja mellan att greppa chansen eller låta den gå förbi.

– Mig passade erbjudandet perfekt, för Mozart har alltid stått mitt hjärta nära, förklarar dirigentfröet Djupsjöbacka som är uppenbart entusiastisk av att första gången få dirigera RSO.

Mindre är mer

Till de centrala egenskaperna som utmärker högklassiga Mozarttolkningar hör enligt Djupsjöbacka artikulationen. Många orkestrar kan spela med en skön ton och långa sjungande linjer, men om inte artikulationen har en variationsrikedom låter spelet ofta för tungt.

Inför onsdagens och torsdagens konserter har stråkarnas antal på Djupsjöbackas begäran bantats ner till ett minimum, vilket i RSO:s fall betyder tio första- och tio andraviolinister, sex altvioliner, fem cellor och tre kontrabasar.

En mindre stråksektion gör i regel att spelet låter spänstigare, något som passar speciellt bra för wienklassicism. Antalet basar är Djupsjöbacka speciellt nöjd med, eftersom deras antal inverkar mest på ljudbilden.

– Det har enbart positiva följder.

Djupsjöbacka har också framfört önskemålet om att stråkarna skall sitta i wiensk formation, med violinsektionerna mittemot varandra.

– När man är ung och grön är det inte läge att ställa orimliga krav på en ny orkester, men jag är glad att RSO ville komma mig till mötes.

Sittordningen i Mozarts Gran partita för tolv blåsare och kontrabas har Djupsjöbacka också pusslat om så att oboerna och klarinetterna sitter mittemot varandra, medan fagotterna och basetthornen sitter i mitten.

Det låter som ett evinnerligt räknande och knusslande, men är det det?

– För musikerna har det oerhört stor betydelse: vem är min granne? vem lyssnar jag på? För konsertbesökaren reflekteras sittordningen i den akustiska upplevelsen; när man hör den stereofona ljudbilden framträder dialogen mellan melodistämmorna tydligare.

Transformerad. Cellist eller dirigent? Tomas Djupsjöbacka började för tre år sedan utveckla sig som dirigent. Efterfrågan på hans tjänster har därefter varit god.

Sångare som förebilder

Sina första Mozartminnen har Djupsjöbacka från Nyslott som femåring. Där var det Trollflöjtens sagovärld, Nattens drottnings aria och en Matti Salminen i orange dräkt som gjorde störst intryck på honom. Och när vi talar om förebilder, är det i första hand sångare som kommer på tal.

Som cellist i Chamber Orchestra of Europe har Djupsjöbacka medverkat i ett inspelningsprojekt där orkestern spelar in Mozarts sju största operor för Deutsche Grammophon. Dirigent är Metropolitan-operans nästa chefdirigent Yannick Nézet-Séguin som fungerat som Djupsjöbackas mentor sedan dirigentkarriärens start. Också i det här projektet är det rösterna som han framför allt njuter av.

– Musikaliskt är det ett oerhört tillfredsställande och inspirerande projekt, när vi jobbar med flera av dagens fenomenala Mozart-sångare som Diana Damrau, Regula Mühlemann, Thomas Hampson, Luca Pisaroni och Rolando Villazón. Jag tror varje instrumentalist kan lära sig av detta: att också i instrumentalmusiken förena vokal linje med rackerier, att förmedla mänskligt drama utan text.

Till saken hör att Djupsjöbacka drömmer om att en dag dirigera en hel Mozartopera med periodinstrument.

– Det har mig veterligen aldrig gjorts i Finland.

Hur bra kan du din Mozart? Gör Tomas Djupsjöbackas interaktiva test med några av Mozart kändaste melodier!

Stämning inte allt

Som cellist har Djupsjöbacka blivit en ivrig periodinstrumententusiast. Den ideala stämningshöjden för ett Mozartstycke vore enligt honom 435 Hz, vilket kan jämföras med den moderna standarden på 442 Hz.

– Men att bara sänka Hertztalet på moderna instrument fungerar inte eftersom det finns för många andra variabler. Till tidstrogen stråkinstrumentpraxis hör sensträngar och lättare stråkar. Blåsarna hade en annan borrning. På tidstrogna instrument är dessa saker lättare och därför är artikulationsrikedomen så viktig i moderna sammanhang. Arbetet i COE har visat för mig att det inte finns några hinder för att Mozart kan klinga fantastiskt på moderna instrument.

Dirigentjobbet en dröm

Efter 35 års erfarenhet som cellist fick Tomas Djupsjöbacka för några år sedan för sig att han ville bli dirigent. Enligt egen utsago har han inte sadlat om, hellre talar han om en fortsatt utvecklingsprocess.

– Att dirigera har jag drömt om sedan femton års ålder. Det hänger ihop med ett behov av att utvidga och komma i kontakt med ny repertoar.

Under samtalets gång blir det uppenbart att Djupsjöbacka är hungrig på nya uppdrag. Samtidigt som han studerat på dirigentklassen vid Sibelius-Akademin har han rest Finland runt och dirigerat otaliga orkestrar, av vilka en stor del bjudit in honom på nytt. Ändå har dirigentjobbet bara upptagit en tredjedel av hans tid, medan resten har gått åt till arbetet i COE och stråkkvartetten Meta 4.

Hur ser alltså musikern på att dirigenten kan få fem gånger mera för en konsertvecka än vad musikern får under en hel månad?

– Det handlar om olika roller. Att axla ansvaret för ett helt konsertprogram är inte samma sak som att spela sin egen stämma i ett enskilt stycke. Presidentens roll är en annan än riksdagsledamotens. Konkret använder jag ett flerfaldigt antal timmar på förberedelserna för mina dirigentuppdrag. Om timlönen är densamma får man mera betalt för hundra timmars än fem timmars jobb. Naturligtvis finns det absurda exempel, dem har jag inte mycket till övers för.

Själva förberedelsearbetet för konserterna handlar om att sitta med blicken djupt försjunken i partituren.

– Det gäller att läsa noterna och föreställa sig klangvärlden på nytt och på nytt. I en idealvärld skulle dirigenten förstås aldrig använda sig av inspelningar, men den världen lever vi inte i. Alltså kan man nog lyssna på inspelningar, men gärna flera olika. Och helst sådana som har en koppling till traditionen, som kanske till och med är direkt influerade av tonsättaren.

De gånger då han undervisar i kammarmusik vid Sibelius-Akademin vill Tomas Djupsjöbacka helst satsa på att utveckla sina elevers analytiska förmåga.

– Helst så att de inte bara spelar på ett visst sätt för att någon annan säger så eller för att traditionen påbjuder det. Då är det mera eftersträvansvärt att de lär sig göra egna kritiskt underbyggda avväganden och beslut.

Tomas Djupsjöbacka

Yrke: Cellist och dirigent.

Ålder: 38 år.

Karriär: Grundande medlem i stråkkvartetten Meta 4. Långvarig medlem i Chamber Orchestra of Europe och aktiv kammarmusiker.

Erfarenhet som dirigent: Har hittills dirigerat Mellersta Österbottens kammarorkester, kammarorkestern Avanti, Sinfonia Lahti, Tapiola Sinfonietta samt Åbo och Helsingfors stadsorkestrar.

Aktuell: Med debuten framför RSO på onsdag och torsdag. Konserten är samtidigt hans examensarbete från dirigentklassen vid Sibelius-Akademin.

Familj: Gift med violinisten Matilda Kaul och far till Eliel, 8 mån. Själv uppvuxen som son till musikjournalisten Lena von Bonsdorff och pianisten Gustav Djupsjöbacka, bror till flamencoexperten och musikjournalisten Tove Djupsjöbacka.

Kuriosa: På hemsidan har omdömet ”Tomas Djupsjöbacka, vars dirigentkarriär pekar spikrakt uppåt” översatts till "Djupsjöbacka's conducting career is skyrocketing".

ANDRA LÄSER