Besatthet av rötter blir en bildande upptäcktsfärd till skogssamernas värld

”Det är något som skaver” är en fras som upprepas flera gånger i Mats Jonssons maffiga serieroman om sin egen släkthistoria. Medan han tar reda på fakta om gångna tider kastar han samtidigt ljus över svenska statens behandling av skogssamerna. Kulturellt folkmord kallar han det, rätt och slätt.

Kan man bli same om det samiska gått förlorat i ens egen släkt? Kan man identifiera sig som same efter att ha levt ett helt liv utanför kulturen? Frågeställningarna är inte lätta och Mats Jonsson uttrycker en viss, nästan naiv iver över det samiska, samtidigt som han tycks vara medveten om att han kanske inte är önskvärd i alla sammanhang.

Serieroman

Mats Jonsson:
När vi var samer
Galago 2021.
I svart och vitt och med rätt grova penndrag tecknas de fram, de landskap serietecknaren och författaren Mats Jonssons förfäder levt i. ”Mestadels stora berg och odugliga moraser.”
Det ska sägas genast att serier inte är mitt specialområde som kritiker, även om jag med intresse tar del av dem. Orsaken till att just jag djupdyker i Jonssons serieroman om sin egen släkthistoria är dess ämne, samerna och närmare bestämt skogssamerna i dagens Sverige. Här finns många frågetecken att räta ut, ”det är något som skaver” är en fras som upprepas många gånger i boken.
Berättelsebågen i den 340 sidor tjocka boken sträcker sig från 1500-talet till nutid men hoppar hela tiden fram och tillbaka mellan olika epoker. I bildberättandet gör speciellt landskapen och levnadsmiljöerna intryck på mig, liksom fattigdomen som skildras oberoende av etnicitet. Vad gäller personerna blir slutintrycket en aning rörigt – det blir så många äldre släktingar, speciellt manliga, att jag till slut är rätt rörig i bollen. Ibland är Jonssons referenser mitt i prick, som då han beskriver stämningen i Arvidsjaur som ”Twin Peaks-känslan” (i stället för äppelpaj serveras här paltbuffé.)

Söker spår

Mycket har skrivits om samerna under de senaste åren, bland annat många oumbärliga fackböcker som reder ut begreppen. (På finska rekommenderar jag speciellt Kukka Rantas och Jaana Kanninens Vastatuuleen, läs recensionen här; "Det är dags att inkludera samerna och deras trauman i Nordens officiella historieskrivning" )
Mats Jonssons röst är annorlunda, den är känsloladdad, högst subjektiv och på jakt efter den egna släkthistorien, de delar av den som gått förlorad.
Det handlar framför allt om spåren efter Jonssons farfar, som föddes som same för att sedan bli svensk, en tigande sådan. Författaren ger sig ut på rena detektivexpeditionen och bit för bit får läsaren lära sig om allt från släktens lappskatteland till dess anrika silverkrage.
Kan man bli same om det samiska gått förlorat i ens egen släkt? Kan man identifiera sig som same efter att ha levt ett helt liv utanför kulturen? Frågeställningarna är inte lätta och Jonsson uttrycker en viss, nästan naiv iver över det samiska, samtidigt som han tycks vara medveten om att han kanske inte är önskvärd i alla sammanhang. Vid samernas nationaldagsfirande är det han själv som är ”den andre”. Men han frågar sig vad han kan göra för Sápmi och kommer fram till att han kan berätta sin egen historia.
Och det är inte lite, då det gäller att komprimera hundratals år av historia. Tyngdpunkten på skogssamerna och på nuvarande Sverige med gruvdrift och tvångsförflyttningar är intressant. Jonsson påminner bland annat om hur stark samernas rättsställning var ännu på 1600-talet, att de hade ägorätt till marken, den låg alltså inte tom och öde. Så småningom naggas denna rätt allt mer i kanten, för att så småningom urvattnas totalt och placera samerna som ”stora barn” under andras förmyndarskap. Kulturellt folkmord är termen Jonsson använder.

Lapptäcket får fler färger

Jonsson försöker tappert spegla hela den utveckling som lett till dagens situation. Samernas historia är ett lapptäcke av suddiga historier, nya synvinklar som skogssamernas hjälper till att ge det fler färger än svart och vitt. Helheten blir lite väl faktatung ibland, men det tyngsta är ändå de ständiga hoppen fram och tillbaka i tiden, som inte alltid känns helt motiverade eller tydliga.
Jonsson sticker inte under stol med sin politiska riktning (vänster) och vissa pisksnärtar i boken är uttalat politiska – mot SD, men också mot Kultursverige och dess ärvda privilegier. I boken skildras också hur författaren lämnar storstaden Stockholm för Kramfors i Ådalen, något som i Sverige tycks ha fått mer uppmärksamhet än bokens egentliga ämne, det kulturella folkmordet på skogssamerna. Mats Jonsson sammanfattar själv debatten i en sprudlande serie i Arbetet: Hur jag blev djävulen i Alex Schulmans helvete.
ANDRA LÄSER