Kvinnoföretagare: Små ingrepp hjälper inte för mammors sysselsättning

Försöket att reformera familjeledigheterna var inte förgäves, anser omsorgsminister Annika Saarikko (C) som vill gå vidare på några ingrepp som skulle förbättra kvinnors arbetsmarknadssituation.

Hon vill se mer service som stöder sysselsättningen, stödåtgärder för att hitta jobb eller utbildning som skulle erbjudas till exempel på rådgivningen där mammor nås. Ett pilotprojekt ska sparkas i gång "så fort det går".

Saarikko säger att de som är lägre utbildade, som inte har ett jobb att gå tillbaka till och har en svag marknadsposition är hemma på hemvårdsstöd så länge det bara går.

Mycket riktigt döljer det sig en arbetslöshet bakom hemvårdsbidraget, som ändå inte syns som arbetslöshet och som inte är kopplat till några sysselsättningstjänster.

I FPA:s utredning anger en femtedel av papporna att de inte tar ut familjeledigheter på grund av att mamman ändå är arbetslös.

Ungefär var tredje högt utbildad kvinna under 35 arbetar på snuttjobb, enligt en utredning av Akava – vilket innebär att de efter en familjeledighet inte har ett jobb att gå tillbaka till. Akava har bedömt att en stor del av visstidsjobben kan vara olagliga. Omkring 70 procent uppger att de haft mer än en snutt hos samma arbetsgivare.

Korta jobb är också vanligt inom den offentliga sektorns kvinnodominerade branscher. Där föräldraledigheter samlas uppstår korta jobb, och de som har korta jobb tenderar bli länge hemma för att de inte har ett jobb att gå till. Cirkeln blir sluten.

– När en arbetstagare är bort innebär det snuttjobb för en annan. Kommunsektorn kritiseras ofta för att ha så mycket arbetskraft på tillfälliga avtal – men lejonparten av dem är vikarier för familjelediga, skriver Sari Ojanen, förhandlingschef på Kommunarbetsgivarna, i sin blogg.

Finlands kvinnoföretagare pekar på en orsak – familjeledigheterna. Ordförande Seija Estlander anser att fasta anställningar för kvinnor ses som en risk särskilt i små företag, där en föräldraledighet kan bli en katastrof.

– För den som är arbetsgivare till en mamma kostar ett barn ungefär 12 000 euro under de första tio åren, för en anställd med en månadslön på 3000 euro, säger Estlander, och tillägger att det i uppskattningen ingår de dagar man är hemma med sjukt barn, "vilket kvinnor tenderar vara mer".

Regeringen har reagerat bland annat på de ojämna kostnaderna för arbetsgivare och infört en klumpsumma på 2500 euro till de arbetsgivare som har en anställd på moderskapsledigt.

– Det är välkommet, men det täcker inte kostnaderna alls. Det är egentligen löjligt att undra varför kvinnors företag förblir så små, varför de inte växer och går ut på den internationella marknaden, säger Estlander och framhåller att den finländska arbetsmarknaden är så könssegregerad att små företag i kvinnodominerade branscher stupar på familjeledigheternas ojämnt fördelade kostnader.

– Kvinnliga företagare är förresten också mammor, men de får inte kompensationen på 2500 euro för sig själva.

Estlander säger att de "små ingrepp" som Saarikko aviserar inte räcker. Visst är det välkommet med sysselsättande stödåtgärder, säger hon, men hon grämer sig över att regeringen inte räknar vilken tillväxteffekt som finns att hämta i de små företag som idag inte växer – på det kvinnodominerade företagsfältet – och i det faktum att kvinnors höga utbildning varit en stor investering för staten.

– Den värld, där nuvarande system skapades, finns inte längre. I dagens läge får två av tre arbetstagare sitt bröd från mindre företag, medan det här systemet är byggt när landet bestod av storindustri, säger Estlander.

– Vi måste tala om pengar, vi måste tala om vad det kostar för olika arbetsgivare och vi behöver en riktig reform. Det blir inte billigt, men vi har inte heller råd med att inte bruka alla de resurser vi utbildat. Segregationen i arbetslivet är djup i Finland, och därför är föräldraledigheterna en kostnadsfråga, säger Estlander.

Jussi Tervola, forskare vid Institutionen för hälsa och välfärd, är insatt i särskilt invandrares användning av bidrag. Han har inte djupdykt i Saarikkos förslag, men poängterar att det inte bara är så att de som inte har jobb tenderar vara länge på hemvårdsbidrag. Det fungerar också tvärtom, säger Tervola.

– Det är också så, att bidragen i sig leder till en försämrad arbetsmarknadsposition.

Han funderar över varför Saarikko vill koppla sysselsättningstjänster till hemvårdsbidraget, då ett alternativ vore att vara arbetslös arbetssökande.

– Då skulle sysselsättningstjänsterna och aktiveringen automatiskt ingå, funderar Tervola.

Ett exempel som gäller uttryckligen invandrarkvinnor finns i Norge, där ett hemvårdsstöd liknande det finländska infördes på 1990-talet. Stödet på några hundra euro gavs till hemvårdande föräldrar fram tills barnet fyllt tre, precis som här. En studie som gjordes i efterdyningarna visade att införandet av hemvårdsstödet sänkte invandrarkvinnornas deltagande i arbetslivet med 15 procent.

Rapporten sammanfattar att bidraget överlag sänkt deltagandet särskilt bland dem som varit inaktiva på arbetsmarknaden tidigare, men inte så mycket för dem som haft jobb förr. Klyftan blev synligare.

Invandrarkvinnor med svag ställning på arbetsmarknaden är också i Finland mer benägna att lyfta hemvårdsbidrag länge. Bland dem med europeisk bakgrund är skillnaden inte stor till infödda finländare, men nog bland kvinnor från länder det kommer mycket flyktingar ifrån: 60 procent av dem lyfter hemvårdsstöd då barnet är två år gammalt, medan det bland infödda finländare är 40 procent. Invandrarkvinnor lyfter däremot inte lika mycket syskonbidrag, vilket tyder på att de ändå låter syskonen gå vidare i dagis, vilket är rekommenderat av integrations- och språkskäl.