Det handlar om mer än miljö i Arktis

När president Sauli Niinistös tal inför FN:s generalförsamling i veckan refererades, var det presidentens oro för det internationella samfundets avtalsmekanismer som låg i fokus. Oron är förstås befogad. Men inte det enda orosmomentet.

Niinistö försökte också säga att uppvärmningen i Arktis ingalunda är ett regionalt begränsat problem, utan innebär ett hot mot hela det globala systemet. Än en gång lyfte han fram Finlands beredskap att i egenskap av ordförande för Arktiska rådet stå värd för ett möte där man skulle försöka nå en överenskommelse om en begränsning av sotet.

Tidigare i september stödde parlamentarikerna från alla Arktiska rådets medlemsländer tanken på ett toppmöte.

Arktiska rådets betydelse har ökat sedan det bildades 1995. I rapporten ”Arktis under förändring – standardbilden utmanas” som Totalförsvarets forskningsinstitut FOI publicerade i maj 2016 är det Arktiska rådets möjligheter att bredda sitt verksamhetsområde som tas upp.

Det handlar i grunden om mellanstatligt samarbete.

Men Arktiska rådet uppfattas som ett ”decision-shaping”-, inte ett ”decision-making”-organ. I rapporten påstås mycket riktigt att den kvalificerade forskning som bedrivs på olika områden inom Arktiska rådets kompetens kan man anta att den kunskap om regionen som byggs upp kunde utnyttjas för att ta väl underbyggda gemensamma beslut i en rad frågor. Som exempel nämns att Arktiska rådet varit plattform för två lagligt bindande avtal för räddningstjänst och oljespillskydd.

Enligt FOI-rapporten finns det skäl att ställa frågan om Arktiska rådet nått en platå för vidare utveckling. ”Det har uppstått, eller vidareutvecklats, en rad andra samarbeten som bilateralt eller i olika konstellationer också avhandlar olika Arktisrelaterade frågor, söker kompromisser eller gemensamma ståndpunkter i olika frågor.”

Som exempel nämns de fem kuststaterna runt Norra ishavet och överenskommelsen dem emellan om att förhindra fiske på internationellt vatten i de centrala delarna av Norra ishavet – utan att information om att förhandlingar pågick ens delgavs de övriga tre medlemsstaterna. ”Centrala frågor som borde ligga under Arktiska rådets kompetens hanteras alltså i en sorts inre kabinett, vilket sannolikt försvagar rådet som främsta forum för alla frågor rörande Arktis”, heter det i rapporten.

Fyra viktiga faktorer: klimat, sjöfart, militärstrategi och mellanstatligt samarbete, utvecklas alltså enligt egen inre logik och hastighet, heter det vidare.

När isen smälter och nya farleder till sjöss öppnas eller när nya olje- och gasfyndigheter blir ekonomiskt lönsamma projekt är frågor som jämsides med klimatförändringen har dryftats. En viss oro för ursprungsbefolkningen – samer och inuiter – kan man också lägga märke till men de behandlas tyvärr snarast som en obekväm bromskloss för den ekonomiska utvecklingen.

Vad man hör talas om mer sällan är den militärstrategiska ställning regionen har. Visserligen påminns man om att Ryssland i sin militärdoktrin redan länge har haft med en klausul om att Ryssland vid behov kommer att försvara sina ekonomiska intressen med militär styrka. FOI-rapporten lyfter fram den kärnvapenstrategiska roll Arktis spelar och säger att den är central för förståelsen av regionens militärstrategiska ställning. ”Sedan 1960-talet har kärnvapenstrategiska ubåtar bestyckade med långräckviddiga, senare interkontinentala, kärnvapenrobotar dragit nytta av Norra ishavets istäcke för att undgå upptäckt. Istäcket är i konstant rörelse och genererar ett bakgrundsljud som tysta ubåtar kan dra nytta av för att undgå upptäckt.”

Efter kalla kriget minskades antalet ubåtar men helt och hållet har verksamheten inte upphört. Ny teknik gör att ubåtsoperationer enligt sextiotalsmodell inte är det enda alternativet. Missilförsvar och kärnvapen kan också placeras på andra plattformer till havs.

När det gäller att få in säkerhetspolitiken och militärstrategin på Arktiska rådets agenda torde detta vara ett lönlöst försök. Utan politisk vilja är det helt enkelt inte ett alternativ.

Men det innebär inte att det inte skulle finnas ett behov av ett regelverk i norr. Att Finland inte har en kust vid Norra ishavet betyder inte att frågan skulle sakna betydelse för Finland – det är cirka 50 kilometer från den finsk-norska gränsen till norska Skibotn vid Lyngenfjorden i norr.

Det råder bred enighet om att det säkerhetspolitiska läget i området i norr ska hållas stabilt. Det förutsätter både ömsesidigt förtroende och ett regelverk som alla respekterar. Den plötsliga ökningen av gränsöverskridningar från Ryssland till Finland och Norge för ett par år sedan bidrog inte till att öka förtroendet.

Då uppstår frågan: vilken är den plattform där de militärstrategiska spelreglerna i Arktis kan diskuteras om inte Arktiska rådet duger?

Svaret är olika former av FN-konventioner och bilaterala avtal i den mån en eller flera parter har ett intresse därav.

Nordkalotten är av strategisk betydelse och omfattar Finland. Att påstå att militärövningen Trident Juncture (25.10–7.11) handlar om att ”kärnbestyckade amerikanska krigsmaskiner förs in i Finland”, som det hävdades i en debattartikel (HBL 24.9) saknar all grund. Övningen handlar om att försvara Norge mot en inkräktare och flygbasen för de amerikanska planen ligger utanför Luleå i Sverige.

Så länge militärstrategin i norr inte kan tas upp på sakliga grunder kommer osakliga skräckbilder som ingenting har att göra med verkligheten att målas upp.

Som militärt icke allierade länder kunde Finland och Sverige gå i bräschen för en saklig diskussion.