Konsertrecension: Nick Cave krönte Flow med enastående konsert

Nick Cave & The Bad Seeds avslutade årets Flowfestival med en spelning som inte lämnade utrymme för några diskussioner. Det var en urstark uppvisning av den karismatiske australiern som blir bara bättre för varje år som går.

Nick Cave stod för en bländande spelning på Flowfestivalen. Roni Rekomaa/Lehtikuva
Niclas Lönnqvistniclas.lonnqvist@hbl.fi
15.08.2022 00:12
Årets Flowfestival fick en magnifik och mastodontisk avslutning när deppkungen Nick Cave och hans Bad Seeds såg till att kalla kårar gick längs varje åhörares ryggrad. Direkt från start var Nick Cave tänd till tusen och spelningen blev en kavalkad av Caves klassiska nummer.
Starten med Get ready for love var rakt på sak och ett starkt bevis på att Nick Cave var här för att leverera. O Children, Tupelo, Red Right Hand och Jubilee Street var några av de nummer som publiken fick höra. Nick Caves trumfkort är givetvis den oerhört starka publikkontakten som är ömsesidig. Cave håller i publikens händer han stirrar med en djup blick mot de som står närmast scen. Under spelningen fick också ett kvinnligt fans stifta närmare bekantskap med Nick Cave när han bjöd upp till en liten dans. Roligt också att se Nick Caves långvariga vapendragare, multiinstrumentalisten Warren Ellis som visar på prov på högklassigt kunnande oberoende av instrument.
Det är alltid lika medryckande – oberoende om Cave framför en lugn låt bakom sitt piano eller ett rivigare stycke där han springer och skuttar omkring på scen sin välsittande, gråa kostym. Det är mycket hjärta och smärta på Caves spelning och när den sista låten, Ghosteen Speaks är över undrar man än en gång hur Nick Cave ska kunna överträffa en spelning man just bevittnat?

Fin start i solen

Inledningen på Flowfestivalens sista dag var vikt för nostalgin. Pekka Laine & The Enchanted fick äran i solgasset att leverera snygg instrumentalmusik inspirerad från olika epoker och inte minst från filmens värld. Materialet bestod av låtar från albumet The enchanted guitar of Pekka Laine, som tvivelsutan var en av fjolårets finaste inhemska skivor inom populärmusiken. Det var stilfullt från början till slut och som en given höjdare versionen av Riz Ortolanis L'enfer dess Cannibales från filmen Cannibal Holocaust. Pekka Laine är en skicklig gitarrist som jobbar med andra generationens skickliga musiker. Inte minst Väinö Karjalainen på bas, son till J Karjalalainen och Mooses Kuloniemi, son till Esa Kuloniemi från bluesbandet Honey B & The T-Bones, på trummor.
Pepe Willberg framförde musik av Otto Donner till texter av Pentti Saarikoski. Roni Rekomaa/Lehtikuva
Den andra nostalgitrippen hade ett överraskande koncept och även här var det fråga om en garvad räv i sällskap med en samling yngre förmågor. Islanders- och Jormas-veteranen Pepe Willberg tillsammans med betydligt yngre musiker framförde låtar från Otto Donner Treatments album En soisi sen päättyvän från 1970 och från Pepe Willbergs och hans bands Paradise album Niin vähän on aikaa från 1972. En soisi sen päättyväns låttexter baserar sig på dikter av Pentti Saarikoski.
Arrangemangen hade uppdaterats snyggt till en modern tid och musiken seglade fördomsfritt mellan jazz, prog, soul och schlager. Pepe Willbergs röst håller fortfarande måttet och när han hade Finlands skickligaste jazzmusiker i sammansättningen Statement med bland andra trumpetisten Jukka Eskola, trummisen Jaska Lukkarinen och saxofonisten Petri Puolitaival var det bäddat för ett musikaliskt fyrverkeri. Det ska medges att musiken inte var den mest lättsmälta i hettan och som Willberg konstaterade var versionerna rejält avskalade för att rymmas in i festivalprogrammets kortare format. Kunde vara värt ett försök inomhus med en lite mer medgörlig tidtabell för att få ut det maximala av den i sig intressanta musiken och det spännande konceptet.
Mdou Moctar stod för en av Flowfestivalens mest svängiga konserter. Roni Rekomaa/Lehtikuva
Kvällens dansband blev tveklöst Mahamadou "Mdou Moctar" Souleymane från Niger. Det var andra gången som han besökte Finland i sommar. Det förra besöket skedde i Björneborg Jazz i juli och rapporterna från spelningen Björneborg var löftesrika. Mdou Moctar infriade alla förväntningar.
Mdou Moctar gav ju i fjol ut sitt fjärde album Victim Afrique som blev också hans internationella genombrott. Någon kunde kanske direkt dra paralleller till Jimi Hendrix – inte minst för att Moctar är vänsterhänt och spelar en Fender Stratocaster-gitarr. Det är ändå fråga om mer än så. Mdou Moctar levererar sin ökenblues, tuareg med stentuffa riff och det svänger ordentligt. Han har också en egen, karakteristisk stil som bygger mycket på rytmen. Souleymane Ibrahim gör ett stenhårt jobb bakom trumsetet. När grunden är lagd med en rytmisk topp är det också lätt för Mdou Moctar att improvisera med glimten i ögat.

ANDRA LÄSER