Historien blir deckare med samhällsrelevans

Årets docent försöker negligera makthavarnas attityder mot högre utbildade. Mirkka Lappalainen varnar ändå för att äventyra allmänbildningen. Den hjälper oss att gestalta samhället och anpassa oss till en oviss framtid.

Mirkka Lappalainen säger att det lönar sig att studera. – Trots tidsandan är utbildning Finlandas ryggrad. Det går sämst för dem som inte utbildar sig.

För att värna om sin integritet som forskare står hon helst utanför den politiska debatten, historikern Mirkka Lappalainen som i dag får titeln årets docent av Helsingfors universitets docentförening.

– Det är skönare om jag inte behöver ha en offentlig åsikt om allt, säger hon.

Åsikter har det funnits gott om i utbildningspolitiken, i synnerhet sedan maktskiftet förra våren. Statsministern har uttalat sig arrogant om "all världens docenter" och finansministern ville triumferande ingripa i professorernas "tre månaders semester". Akademikerna har i gengäld beskyllt regeringen för bildningsfientlig politik, i synnerhet efter nedskärningarna i utbildningen.

– Många har tagit illa upp, men jag har försökt att inte bry mig om några illa valda ord som ryckts loss ur sitt sammanhang. Docenterna är ju faktiskt inte den mest utsatta samhällsgruppen, säger Mirkka Lappalainen.

Tråkigare kändes då insinuationen att forskarna rullar tummarna sommaren lång.

– Man skulle önska en lite annan inställning, jag skriver böcker om somrarna.

Regeringen skar allra mest av Helsingfors universitet som nu säger upp folk.

– Det framkallar ångest och cynism. Jag förstår att vi inte kan stå utanför den allmänna sparkuren, men vi drabbas orimligt hårt. Regeringen är inte välvilligt inställd till forskning, men ur en historieforskares synvinkel kommer och går regeringarna, säger Lappalainen.

Positivt är då att forskningens betydelse för samhället diskuteras. Lappalainen irriterar sig över föreställningen att bildning och nytta är två fristående element som kan ställas mot varandra.

– Det känns främmande, i synnerhet för mig som försöker skriva för att nå en bred allmänhet.

Historia som deckare

Mirkka Lappalainen har skrivit flera prisbelönta populärhistoriska böcker. Hon sägs skriva historia som deckare, utan att ta ut svängarna för mycket.

– Man behöver knappt popularisera alls när man skriver historia. Jag sätter stort värde på källkritik och berättarteknik. Där har jag hittat min egen röst, säger hon.

Lappalainen har specialiserat sig på Finlands historia under svenska tiden.

– Svenska tiden intresserade mig inte ett dugg i gymnasiet, den var dödstråkigt beskriven.

Men på professor Heikki Ylikangas föreläsningar på HU insåg Lappalainen att historien inte alls är färdigt utforskad. Nu småler hon åt den insikten. Mer eller mindre av en slump kom hon in på Finlands och Nordens historia. Allt färre finländare känner till svenska tiden eftersom tiden före autonomin är frivillig kurs i gymnasiet.

– Det gillar jag förstås inte, men det är inte heller så att jag som historieforskare tycker att alla borde kunna massor om historien. Det handlar om allmänbildning, att man känner till vissa delar av historien. Annars uppstår stora kunskapsluckor.

Det är skadligt då historielöshet försvårar att förstå nutiden, i synnerhet samband mellan orsak och verkan, menar Mirkka Lappalainen:

– Ibland blir det ett hallå när något händer, folk tror att det är något aldrig tidigare skådat. Oftast är det ingenting nytt, men det förstår man inte om man inte kan se en kontinuitet genom tiderna.

I de sociala mediernas tidsålder händer det ofta att triviala nyheter klickas och delas in absurdum, vilket ger dem stor uppmärksamhet medan betydligt tyngre frågor passerar rätt obemärkt. Lappalainen betonar journalistikens roll för att sålla det viktiga från strunt.

Själv anlitas hon frekvent av journalister som ber historikern förklara aktuella samhällsfenomen. Hon har figurerat rätt mycket i offentligheten. Snudd på för mycket, tycker hon själv.

– Jag kan inte svara på allt. Jag hänvisar hellre till någon som vet bättre än att jag kommenterar något jag inte behärskar ordentligt.

Humanistisk klimatforskare

På sistone har Mirkka Lappalainen studerat allt mer klimathistoria och forskat i hur människor har anpassat sig till klimatförändringar, till exempel under hungersnöden i slutet av 1600-talet. Det förutsätter samarbete och ett tvärvetenskapligt grepp.

– Det är naturvetarnas sak att forska i själva klimatet. Historiker behövs för att studera människans relation till det. Det finns förvånansvärt lite forskning om det här med tanke på att temat är viktigt och knyter samman historia med nutid och framtid, säger hon.

Att historiker behövs borde vara en självklarhet i ett bildningssamhälle, men vem ska betala humanisternas löner i framtiden och vad ska man studera om utbildningspolitiken formas för att svara mot företagens behov av största möjliga ekonomiska nytta?

– Diskussionen om framtidens jobb är himla hotcentrerad jämfört med recessionen på 1990-talet. Jag säger till mina studerande att de inte ska oroa sig. Det irriterar mig att ungdomarna ska vara så oerhört medvetna om framtiden fastän ingen vet hur världen ser ut om tio år.

ANDRA LÄSER