Operarecension: En skakande skolskjutningshistoria blir i Kaija Saariahos och Sofi Oksanens händer en av de starkaste operaupplevelserna på länge

Speciellt i den talade texten utkristalliseras de olika språkdräkternas färger tydligt: Simon Kluths småstammande tyska, Julie Hegas isande långsamma franska. Ett alldeles eget språk har unga Markéta, vars roll är specialkomponerad för folksångaren Vilma Jää, med såväl barnsligt mjuka färger som genomträngande lockrop. Smeksam eller skärande, ängel eller djävul? Var och en tolkar själv.

Markus Nykänen (brudgummen) och Tuomas Pursio (svärfar) ingick i originalbesättningen vid urpremiären i Aix-en-Provence i fjol och imponerar med både dramatisk styrka och sköra falsettpartier som pricken på i:et. Lärarinnan Lucy Sheltons röst med dess brutna färger gör också intryck.

De bärande kvinnorollerna görs denna gång av en rad briljanta finländska sångare. Som bruden växer Iida Antola med sin rollfigur, och rösten stöps om från stereotyp sopranlycka till mer dramatisk laddning. Speciellt berörs jag ändå av de två mödrarna: modern till skytten och modern till offret. Anu Komsi tecknar den förstnämnda på ett genuint berörande sätt och levererar så dundersnyggt rena toner och pianissimon att jag närmast flämtar till i bänken. Givetvis fixar hon sina halsbrytande koloraturer lätt som en plätt, men rollen når långt förbi virtuoseriet.

Föreställningens känslomässiga centrum är servitrisen Tereza, och Jenny Carlstedt gör storverk i rollen. Den ångestladdade kroppen avtecknar sig övertygande på scenen och röstligt behärskar hon hela fyrverkeriet, med ömsinta melodier, dramatiska utbrott och mustiga låga alttoner. Hennes scener med dottern Markéta får tårkanalerna att öppnas varenda gång. 

Simon Stones regi håller hela tiden ångan uppe och personporträtten är övertygande starka. I början av föreställningen tycks huvudpersonerna ha livet någotsånär under kontroll, men så småningom vittrar fasaden sönder. De torftigt limmade sprickorna blir synliga och nya sprickor uppstår. 

Även Chloe Lamfords scenografikonstruktion i två våningar bidrar på ett genialiskt sätt till den dramatiska bågen. Den roterar långsamt och låter de två tidsplanen i berättelsen synligt vävas in i varandra. Rummen förändras och blir alltmer spruckna: från bröllopsfestens hjärtballonger till tomma betongceller med stickande lysrör.

Kaija Saariahos musik låter texten stå i centrum men andas hela tiden i takt med dramat. Jag tänker flera gånger på ett hav: det böljar lugnt, bär upp mindre föremål på ytan, för att stundvis brusa upp till storm. Orkesterfärgerna utmejslas med finess av dirigenten Clément Mao-Takacs. Kören utanför scenen bidrar med en extra färg – den omger publiken via högtalare, som en allestädes närvarande ödeskraft.

Kaija Saariaho fortsätter att imponera som operatonsättare, inte minst i och med att hon inte upprepar färdiga framgångsrecept utan än en gång lyckas bjuda på något fullständigt nytt. Jämfört med hennes föregående opera Only the sound remains med dess stillastående estetik är Innocence så långt bort man kan komma, och balansen mellan de olika delmomenten i dramat är närmast perfekt.