Operarecension: En skakande skolskjutningshistoria blir i Kaija Saariahos och Sofi Oksanens händer en av de starkaste operaupplevelserna på länge

Innocence är ett föredömligt tätt operadrama, som håller åskådaren fastnaglad från början till slut. Såväl huvudpersonerna som scenkonstruktionen vittrar sönder allt mer och mer under dramats gång. Blandningen av många språk och uttryck känns nyskapande. 

Scenerna mellan mor Tereza (Jenny Carlstedt) och hennes döda dotter Markéta (Vilma Jää) får tårarna att flöda varenda gång.
Tove Djupsjöbackatove.djupsjobacka@hbl.fi
22.10.2022 13:22

Opera

Kaija Saariaho: Innocence
Libretto: Sofi Oksanen; dramaturg och översättare Aleksi Barrière; regi Simon Stone; scenografi Chloe Lamford; kostymer Mel Page; ljus James Farncombe; koreografi Arco Renz; ljuddesign Timo Kurkikangas; dirigent Clément Mao-Takacs.
I rollerna: Jenny Carlstedt, Anu Komsi, Tuomas Pursio, Iida Antola, Markus Nykänen, Jyrki Korhonen, Lucy Shelton, Vilma Jää, My Johansson, Julie Hega, Simon Kluth, Camilo Delgado Diaz, Olga Heikkilä.
Premiär på Nationaloperans stora scen 21.10.
Sällan har jag suttit i en operasalong och med jämna mellanrum påmint mig själv om att andas. Men så är fallet under Kaija Saariahos senaste opera Innocence, komponerad till Sofi Oksanens libretto i nära samarbete med dramaturgen Aleksi Barrière, tonsättarens son. Verket är ett av de tätaste musikdramer jag sett och håller åskådaren fastnaglad i knappa två timmar utan paus. Trots att jag redan sett operan i strömmad version och därmed känner till de centrala vändningarna tränger sig verket under huden på ett skakande sätt.
Ämnet är minst sagt aktuellt och angeläget: ett skolskjutningsdrama och dess konsekvenser. I centrum står de trauman alla inblandade bär på: de som var med rent fysiskt, de som har familjeband till offer och förövare, de som kunde ha förhindrat det. Dramaturgin är rasande skickligt sammansatt med dubbla tidsplan – under en bröllopsfest tio år efter tragedin rullas händelseförloppet så småningom upp. Inget framställs svartvitt och alla huvudpersonernas tankar får plats. Oksanens libretto fångar sitt ämne på kornet.
Det starka kärnteamet bakom Innocence: kompositören Kaija Saariaho, dramaturgen Aleksi Barrière och librettisten Sofi Oksanen.
Kring den digra textmassan har Kaija Saariaho byggt upp ett sugande flyt, där musiken hela tiden bär upp händelserna, utan att stanna upp för några arior eller dylikt. Blandningen av sång och tal är fascinerande. Lösningen understöds av föreställningens välfungerande mångspråkighet, som varit Barrières vision. Engelska är det dominerande språket, men alla talar delvis sina egna språk (enligt originalbesättningens modersmål). 

Alla har sitt språk 

Speciellt i den talade texten utkristalliseras de olika språkdräkternas färger tydligt: Simon Kluths småstammande tyska, Julie Hegas isande långsamma franska. Ett alldeles eget språk har unga Markéta, vars roll är specialkomponerad för folksångaren Vilma Jää, med såväl barnsligt mjuka färger som genomträngande lockrop. Smeksam eller skärande, ängel eller djävul? Var och en tolkar själv.
Scenografin i Innocence är en genialisk konstruktion, som blir allt tommare under föreställningens lopp. På andra våningen unga Markéta (Vilma Jää).
Markus Nykänen (brudgummen) och Tuomas Pursio (svärfar) ingick i originalbesättningen vid urpremiären i Aix-en-Provence i fjol och imponerar med både dramatisk styrka och sköra falsettpartier som pricken på i:et. Lärarinnan Lucy Sheltons röst med dess brutna färger gör också intryck.
De bärande kvinnorollerna görs denna gång av en rad briljanta finländska sångare. Som bruden växer Iida Antola med sin rollfigur, och rösten stöps om från stereotyp sopranlycka till mer dramatisk laddning. Speciellt berörs jag ändå av de två mödrarna: modern till skytten och modern till offret. Anu Komsi tecknar den förstnämnda på ett genuint berörande sätt och levererar så dundersnyggt rena toner och pianissimon att jag närmast flämtar till i bänken. Givetvis fixar hon sina halsbrytande koloraturer lätt som en plätt, men rollen når långt förbi virtuoseriet.
Föreställningens känslomässiga centrum är servitrisen Tereza, och Jenny Carlstedt gör storverk i rollen. Den ångestladdade kroppen avtecknar sig övertygande på scenen och röstligt behärskar hon hela fyrverkeriet, med ömsinta melodier, dramatiska utbrott och mustiga låga alttoner. Hennes scener med dottern Markéta får tårkanalerna att öppnas varenda gång. 

Sprickorna blir synliga

Simon Stones regi håller hela tiden ångan uppe och personporträtten är övertygande starka. I början av föreställningen tycks huvudpersonerna ha livet någotsånär under kontroll, men så småningom vittrar fasaden sönder. De torftigt limmade sprickorna blir synliga och nya sprickor uppstår. 
Även Chloe Lamfords scenografikonstruktion i två våningar bidrar på ett genialiskt sätt till den dramatiska bågen. Den roterar långsamt och låter de två tidsplanen i berättelsen synligt vävas in i varandra. Rummen förändras och blir alltmer spruckna: från bröllopsfestens hjärtballonger till tomma betongceller med stickande lysrör.
Lite bröllopslycka innan kulisserna börjar rämna - uppe bruden (Iida Antola), nere fr.v. svärmor Patricia (Anu Komsi, servitrisen Tereza (Jenny Carlstedt) och svärfar Henrik (Tuomas Pursio).
Kaija Saariahos musik låter texten stå i centrum men andas hela tiden i takt med dramat. Jag tänker flera gånger på ett hav: det böljar lugnt, bär upp mindre föremål på ytan, för att stundvis brusa upp till storm. Orkesterfärgerna utmejslas med finess av dirigenten Clément Mao-Takacs. Kören utanför scenen bidrar med en extra färg – den omger publiken via högtalare, som en allestädes närvarande ödeskraft.
Kaija Saariaho fortsätter att imponera som operatonsättare, inte minst i och med att hon inte upprepar färdiga framgångsrecept utan än en gång lyckas bjuda på något fullständigt nytt. Jämfört med hennes föregående opera Only the sound remains med dess stillastående estetik är Innocence så långt bort man kan komma, och balansen mellan de olika delmomenten i dramat är närmast perfekt.
Läs också:
Redo att beträda tiljorna i Aix-en-Provence - intervju med Markus Nykänen inför uruppförandet av Innocence
Urpremiären fick glödande recensioner i tidningarna världen över - Jan Granberg sammanfattar

ANDRA LÄSER