Kan feministisk kritik bottna i kärlek i stället för misstänksamhet?

I sin doktorsavhandling granskar Salla Aldrin Salskov queerfeminismens förkärlek för utsagor som ”allt handlar om makt”, och visar på hur vi aldrig kan undkomma personligt ansvar.

Salla Aldrin Salskovs avhandling är ett försök att visa hur genusvetenskapen och filosofin kan stärka varandra.
Ylva Pereraylva.perera@hbl.fi
21.09.2022 05:01 UPPDATERAD 21.09.2022 10:03
När Salla Aldrin Salskov började studera filosofi vid Åbo Akademi reagerade hon starkt mot traditionens outtalade manliga perspektiv. Då erbjöd i stället studierna i genusvetenskap ett inspirerande intellektuellt sammanhang.
Fortsatta filosofistudier fick ändå Aldrin Salskov att se mer kritiskt även på den genusvetenskapliga litteraturen, och den här veckan disputerar hon på en avhandling som undersöker den queerfeministiska kritikens filosofi.
– Boken riktar sig kanske främst till genusvetare, eftersom jag vill stärka den genusvetenskapliga vetenskapskritiken genom att undersöka hur man kunde lösa upp vissa begreppsförvirringar som råder där, säger Aldrin Salskov.

Salla Aldrin Salskov

Född: 1981.
Bor i: Helsingfors.
Studerat: Genusvetenskap och filosofi vid Åbo Akademi.
Arbetar: Helsingfors universitet (Soc & kom).
Hobby: Roller Derby, tennis, filmklubb.
Aktuell: Disputerar i filosofi vid Åbo Akademi torsdagen den 22.9 klockan 15 i auditorium Armfelt, Arken, på avhandlingen Struggling with the Personal. On Epistemic Habits in Queer and Feminist Theory. Opponent är Toril Moi.
Att vara klar med avhandlingen känns skojigt och underligt!
Förenklat finns det tendenser inom queerfeminismen (som etablerades i början av 1990-talet med starkt inflytande av tänkare som Judith Butler och Eve Kosowsky Sedgwick) att se världen på ett sätt som återskapar problemen man säger sig vilja lösa.
– Till exempel tanken att könsrelationer alltid handlar om makt, eller att filosofi alltid är politiskt. Visst handlar kön om makt, och visst finns det politiska frågor gällande den filosofiska traditionen, men om man inte ser frågorna även i andra termer är risken att vi blir fastlåsta i ett snävt tankesätt utan möjlighet till förändring. Tittar man däremot på enskilda exempel märker man att relationer i praktiken inte alls alltid bara handlar om makt, utan även begär, njutning och glädje, även om olika maktstrukturer förstås påverkar oss, säger Aldrin Salskov.

Ta ansvar för sitt tänkande

Avhandlingens titel Struggling with the Personal. On Epistemic Habits in Queer and Feminist Theory tar fasta just på hur de ”epistemiska vanorna” fördunklar det personligas betydelse. Med epistemiska vanor menas de icke-ifrågasatta grundantagandena som delar av den akademiska queerfeminismen vilar på, trots att den är en ifrågasättande och självreflexiv disciplin.
– Feminismen har ju velat lyfta det personliga till en politisk nivå, men har en tendens att reducera det personliga till strukturer så att moralisk-existentiella dimensioner hamnar i skymundan. Men vill man förbättra världen, vilket ju är queerfeminismens uttalade mål, kan ingen teori göra det jobbet för oss, utan vi måste också jobba med oss själva och på våra förväntningar på teorin, politiken och på andra människor, säger Aldrin Salskov.

Innebär det att man ska förändra sig själv i stället för att förändra världen?

– Nej, men även när man engagerar sig kollektivt, måste man ta ansvar för sitt eget tänkande och hur det tar sig uttryck.
De epistemiska vanorna syns också i queerfeminismens förhållande till språk, där tanken om att vissa ord i sig alltid skulle vara problematiska eller förtryckande har gett upphov till diskussioner också i den bredare samhällsdebatten. Aldrin Salskov exemplifierar med ordet ”kvinna”, som problematiserats i till exempel diskussioner om feminismens vithet och rasism eller gällande transfrågor.
– Det är viktigt att kritisera fall där ordet används för att nervärdera eller utesluta vissa kvinnor, eller då det förmedlar en implicit norm, men det betyder inte att ordet i sig är ett uttryck för förtryck i alla sammanhang där det används, säger Aldrin Salskov.

Mellan människor finns inga trygga rum

Tanken om att ord skulle ha en betydelse helt fristående från hur de används är enligt Aldrin Salskov besläktad med tanken att ojämlikhet och diskriminering handlar om bristande representation.
I bägge fallen finns en tendens att vilja slå fast ordningsregler – förbjud vissa ord, undervisa om texter skrivna av personer med vissa erfarenheter – som man sen skulle kunna följa för garanterat feministiskt, rättvist eller oproblematiskt resultat.
– Sådant kan ha en funktion i enskilda fall, men fungerar inte som universallösning. Längtan efter regler är snarare ett försök att hantera den osäkerhet och risk för besvikelse och maktutövning som finns i människorelationer. Men varken bland människor eller i språket finns det någon garanti för trygga rum, och det måste vi förhålla oss till, säger Aldrin Salskov.
Här föreslår avhandlingen ett alternativ till den misstänksamma och skeptiska inställning till världen som präglat diskussioner inom den akademiska queerfeminismen.
– Med tanke på hur världen ser ut, med orättvisor, klimatkris och ett destruktivt ekonomiskt system, är misstänksamheten ofta begriplig, men jag föreslår i boken att man bör akta sig för att alltid titta på världen i termer av makt. Däremot menar jag att vi borde uppmärksamma den kärlek som föregår kritiken. Inte som en romantisk kärlek, men som ett perspektiv man kan ha gentemot världen hur grym den än ter sig. Om inte kärleken till världen och andra människor kommer först är det svårt att se hur vår kritik av maktstrukturer alls skulle spela någon roll.

Wittgensteins feministiska potential

Avhandlingen går i tät dialog med den norskamerikanska litteraturvetaren Toril Moi, som redan i slutet av 1990-talet använde sig av den österrikisk-brittiska filosofen Ludwig Wittgensteins språkfilosofi för att kritisera den rådande teorivurmen inom queerfeminismen.
Aldrin Salskov kom i kontakt med Mois arbete under arbetet med sin gradu i genusvetenskap, vilket ledde till att hon under sin doktorandtid tillbringade 3,5 år som gästforskare vid Duke University i USA där hon bland annat tog kurser i Wittgensteins filosofi med Moi.
– Under mina tidiga studier i genusvetenskap nämndes Wittgenstein aldrig, han sågs av någon anledning som en suspekt vit man, medan Foucault, Deleuze och Derrida var helt rumsrena. Ändå är han en av de mest radikala kritiska tänkarna inom den filosofiska traditionen eftersom han ifrågasätter dess själva grundvillkor, säger Aldrin Salskov.
Vid filosofin vid Åbo Akademi är Wittgensteinforskningen däremot välprofilerad, och Aldrin Salskov noterar roat att hon plötsligt uppfattade filosofin och dess dialogiska verksamhet – som hon tidigare ville göra uppror mot – som ett tryggt rum.
– Helst skulle jag vilja disputera i både genusvetenskap och filosofi samtidigt, den här avhandlingen är verkligen ett försök att visa hur disciplinerna kan stärka varandra, säger Aldrin Salskov.

Om vi blickar utanför de akademiska seminarierummen – vilka är de största utmaningarna i den feministiska debatten just nu?

– Definitivt polariseringen, och tendensen att se folk inom det egna fältet som den största fienden om de inte tänker exakt som en själv – en tendens jag också gjort mig skyldig till. Det finns något ironiskt i att queerfeminismen helt riktigt säger att ingen går fri från att styras av destruktiva strukturer, men sen blir man ändå otroligt förbannad och upprörd när de tendenserna visar sig hos andra eller hos en själv. Lösningen är inte forcerat samförstånd, men vi borde lära oss att inte vara så snabba att döma, och granska våra egna vanemässiga tankesätt.
Det finns något ironiskt i att queerfeminismen helt riktigt säger att ingen går fri från att styras av destruktiva strukturer, men sen blir man ändå otroligt förbannad och upprörd när de tendenserna visar sig hos andra eller hos en själv.
Aldrin Salskov

ANDRA LÄSER