Ett skamfullt avsked för HIFK i ligafotbollen

Den trevliga ordningsvakten i Ishallen vid  ingången till läktare C1 uttryckte det bra.

– Det är inte lätt för HIFK just nu.

Klockan klämtar för HIFK.
KrönikaJonas von Wendtjonas.wendt@hbl.fi
29.09.2022 16:46 UPPDATERAD 29.09.2022 19:27
Undertecknad valde att i höstrusket och den lediga dagen till ära besöka HIFK:s hemmamatch i ishockey i stället för att frysa hårbottnen av mig på fotbollsstadion ett stenkast ifrån. Ibland vinner bekvämlighetstänket och med facit i hand kanske beslutet att hållas inomhus inte var helt galet.
Vad ordningsvakten i andra periodpausen avsåg var att HIFK:s fotbollslag stått för ännu ett magplask och fallit med 1–5 hemma mot Ilves.
Det var många andra som valde att hoppa över ligamatchen i fotboll. Vilket är förståeligt. HIFK åker ur ligan, går en oerhört oviss framtid till mötes, och avskedet uppfyller alla krav på totalfiasko.
HIFK-klacken inledde matchen med en tjugo minuter tyst protest. Den norra läktaren gapade tom. En stor banderoll hade vecklats ut med ett enda ord: Hävetkää! eller skäms på det andra inhemska.
Luften har gått ur HIFK för länge sedan och allt hopp om att mirakulöst klara ett nytt kontrakt är borta. Fyra raka förluster och sjutton insläppta mål talar sitt tydliga språk. Den famösa Kamratandan lyser med sin frånvaro bland spelarna.
Och fansen har också gett upp. Cirka 900 åskådare har infunnit sig på HIFK:s två senaste hemmamatcher. Hemmaavslutningen den åttonde oktober kommer knappast att bli någon publikfest utan snarast något av det ultimata provet i självplågeri, alternativt det ultimata provet i klubblojalitet.
Varje utebliven åskådare och euro under den allt kyligare och mörkare hösten kommer att sätta HIFK:s styrelse och operativa ledning – i vilken form och med vilken sammansättning den finns kvar återstår att se – på väldiga prov under en vinter som också i övrigt riskerar att bli den bistraste republiken upplevt på väldigt länge.
Tränaren Mixu Paatelainen har också han gett upp. Då den forna landslagsanfallaren tillträdde posten i april efter en kaotisk Kamratvinter levde han i villfarelsen att det då transferfönstret öppnar i juli finns möjlighet att förstärka leden. Det visade sig vara mer eller mindre tomma löften, för pengar fanns inte.
Något som framgick redan i juni då dåvarande ordföranden Heikki Pajunen gick ut med nyheten om att det ekonomiska läget är oerhört akut.
Paatelainen har gjort vad han kunnat men som han konstaterade efter brakförlusten mot Ilves:
–  Vi har gett allt men det räcker inte. Det är bara att konstatera faktum.
Senhösten och vintern kan bli kaotisk värre för trots nya ordföranden Jan Waldens försäkringar om att HIFK inte försvinner någonstans oavsett serienivå finns många frågetecken att räta ut.
Det var HIFK-fansen som i allra högsta grad räddade HIFK i somras genom att i betydligt högre utsträckning dyka upp på hemmatcherna och via den aktionen bidra med ett välkommet flöde av biljettintäkter. I division ett minskar oundvikligen både biljettintäkter och övriga intäkter och med en redan ansträngd ekonomi kan det bli väldigt tufft att få licens. I synnerhet som licensnämnden garanterat synar HIFK:s finanser extra noga i sömmarna.
Klackens tålamod är slut.
HIFK Fotboll AB:s framtid är höjd i dunkel och sannolikt borde en lång, grundlig och tålmodig återuppbyggnadsprocess inledas. Det har HIFK försökt sig på många gånger tidigare men alltid till slut gått vilse på vägen. Den senaste kompassen gick sönder redan i vintras och resultatet har kunnat gå att skönja längs med säsongen.
Avskedet blev fult, trist och ovärdigt en 125-årig jätte. En vacklande jätte på lerfötter men på många sätt ändå en jätte.

ANDRA LÄSER