200 flickor kan inte ha fel

Varje barn kan få beröm för något – om inte för något annat så för det att barnet finns.

En av mina fritidsysselsättningar är verksamheten vid Lovisa dansinstitut. Det ger mig ett fönster till våra, både finsk- och svenskspråkiga, barns och ungdomars liv. Många av dem kan anses vara privilegierade då de har möjligheten att delta i den avgiftsbelagda undervisningen. Och så är det ju på sätt och vis. Men vi har även ett program som möjliggör att barn kan delta fast familjen skulle ha drabbats av en svår ekonomisk situation på grund av oförväntade händelser. Fast medlen och mecenaterna är knappa, lyckas vi oftast hitta lösningar till åtminstone en del familjer som ansökt om fritt deltagande.

Vårt tionde verksamhetsår inleddes i höstas. Det betyder extrajippon, en retrospektiv utställning om verksamheten, flera uppträdanden och allt möjligt annat spännande. Det mest spännande, som inte syns utåt på samma sätt som en uppvisning, var enkäten som alla våra elever skulle svara anonymt på. I den frågade vi vad barnen blir glada över, vad de är rädda för. Vad dans betyder för dem och vad som gör dem ledsna. Vad de drömmer om, vad vänskap betyder för dem och så vidare.

Vi sammanfattade svaren och delade dem i fyra kategorier; 4–6-, 7–9-, 10–13- och 14–17-åringar. Det var djupt rörande och glädjande att gå igenom dessa frågeformulär. Svaren varierade förstås mycket i sin form beroende på barnets ålder, men till sitt innehåll var de i viss mån ganska liknande.

Våra 200 flickor blir glada över sina vänner och sina familjer, över att kunna dansa och över beröm. Visst gör även "keldjur, läsk, godis och disko" dem glada – och allt möjligt annat som återspeglar deras ålder. Typ fredag.

Bråk, hat och död gör barnen ledsna i alla åldrar. Men även det att man inte kan få en hund, eller inte får stanna ute sent eller det att ingen förstår – de sistnämnda svaren var igen åldersberoende, de första gemensamma – fast på lite olika sätt uttryckta förstås.

Det som barnen är rädda för har lite liknande innehåll, och svaren på frågan vad man drömmer om var just så varierande som man bara kan tänka sig.

Sista frågan av totalt elva frågor var intressantast för mig. Där frågade vi varifrån dessa barn och ungdomar får kraft och styrka. Även här varierade svaren mycket men igen fanns samma gemensamma nämnare; vänner, familj, beröm, uppmuntring, vänliga ord och – då det var dansinstitutets elever som frågades – dans, dans och dans. Dans och att bli sedd och att kunna uttrycka sig genom dans (de äldre studerande).

En "nollundersökning" kunde någon säga, men värdefulla svar för oss som jobbar med dessa barn och ungdomar. Och värdefulla för alla som bryr sig om barn. Bråk hemma, med kompisarna eller i skolan – men även döden – medför ångest. Det kan vara svårt att hantera men kan kanske lindras eller behandlas på danstimmen. Och barnen blir glada om de blir sedda, uppmuntrade eller får beröm.

Varje barn kan få beröm för något – om inte för något annat så för det att barnet finns. "Du finns, jag ser dig och du är fin". Det tänkte jag på när jag fastnade vid två svar på frågan "Jag är rädd för …". I grupperna 7–9-åringar och 14–17-åringar fanns i båda ett svar "Jag är rädd för att göra fel".

Så hemskt tänkte jag. Man måste ju till och med göra fel för att kunna lära sig. Och en flicka i åldern 10–13 år var rädd för att ingen skulle se henne. Vi ser dig, vem du än är.

200 flickor kan inte ha fel. Lyssna på dem – det vill också vi göra.

Päivi Ahvonen designer på en reklambyrå i Lovisa

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning