Galet fantasiepos med politisk ryggrad

Det här är något nytt: den avantgardistiska och ofta politiskt inkorrekta teatergruppen Aurinkoteatteri har slagit ihop sig med Finlands största institutionsteater. Det är modigt av bägge parter, ett fräscht och fördomsfritt samarbete. Den fria teatergruppen, som vanligen huserar i Betaniahuset i Rödbergen, kommer nu med sin visuellt överdådiga, barnsligt heimlaga estetik till (den rätt stora) Lilla scenen, och har fått tillgång till all teknisk kunskap som finns på Nationalteatern. I samproduktionen finns skådespelare och andra konstnärer från bägge teatrar, medan regissören och manusförfattaren Juha Mustanoja kommer från Aurinkoteatteri.

Atlantis heter det nästan tre timmar långa absurda spektaklet, som är samtidigt fullständigt huvudlöst och briljant. Humorn är svart och fantasi har det sannerligen inte rått brist på. Att det ligger mycket arbete bakom manuset ger det extremt digra programbladet en vink om – trettio sidor, av vilka hälften består av grundliga redogörelser skrivna med liten text.

Pjäsen har formen av en saga om dvärgar och troll som bor inne i jordens glödande mitt, men är så klart en enda stor metafor. De sex dvärgar (det finns miljontals av dem) vi möter är inte speciellt klipska, men om de däremot äter av de magiska svamparna tillsammans, i grupper om tre, kan de förena sitt tänkande och på så sätt bli klokare. Denna slags trio kallas älykääpiö (en väldigt fiffig lek med finskans ord för idiot, och det faktum att dvärgarna blir smartare – eller blir vi??). Vetenskaplig utveckling grundar sig på samarbete. Men kunskap och vetenskap är farlig – dels är det svårt att kontrollera massorna om de utbildar sig, dels kan vetenskap användas till förstörelse.

Dvärgarnas ledare har i tusentals år varit trollet Alvis (en fantastisk Leea Klemola), som de är rädda för och blint lyder. Hon drillar dem i trumslagning och marschering. Ett fel – någon tar ett för långt steg – får ödesdigra konsekvenser, och allt eskalerar slutligen till en katastrof som betyder att alla måste fly. Som av ett under räddar sig en del och hamnar i vattenriket Atlantis.

Där börjar de gå på två ben, deras ryggrad raknar och de slår ännu fler huvuden ihop, och det vetenskapliga tänkandet utvecklas vidare. De samlar och kategoriserar allt, de skapar ett massivt bibliotek där all bildning finns. Vetenskapen leder ändå slutligen än en gång till förstörelse.

Jag medger att jag inte är helt såld direkt. Scenerna känns i alla fall i början utdragna och onödigt ingående, och det hela är så galet att jag inte vet hur jag ska ta det till mig. Premiärpubliken är däremot verkligen med på noterna, med spontana applåder och höga skratt. Föreställningens andra akt vinner dock även mig över på sin sida. Den självironiska hänvisningen till teaterkonsten och Aurinkoteatteri är suverän. De pompösa sångerna ger det hela en komiskt högtidlig prägel, och i den sista sången Oodi tieteelle blir budskapet mer än tydligt: kunskap är viktigast av allt och alla har rätt till den. Det här är en direkt kritik av utbildningens kommersialisering och utvecklingen där naturvetenskaper värderas högre än humanistiska ämnen. Kunskap har såklart en central betydelse för demokratin, för hurudana samhällen vi lever i och hurudana ledare vi väljer. Här inflikas dessutom kritik av massproduktion, och ett konstaterande att framtiden är mörk för alla om den är förbjuden för någon.

Visuellt är föreställningen överdådigt fulsnygg, hoptejpad och neonfärgad som den är. Förutom Klemola gör Jussi Lehtonen en stark roll som berättaren, trollet Kontrolli. I enlighet med den politiskt inkorrekta stilen finns flera skämt som kanske får en och annan att höja på ögonbrynen (läs: mig), men låt gå.

Atlantis – som kanske kunde heta något helt annat – är teater på fullständigt egna villkor, en pjäs som vet vad den vill och säger det med hög röst.