När verkligheten blir sken och skenet verklighet

En universitetslärare avstängd från sin tjänst är huvudperson i Ellen Mattsons nya roman.

Ellen Mattson är född i Uddevalla 1962 och bor utanför Ljungskile i Bohuslän.

ROMAN

Ellen Mattson
Den svarta månens år
Albert Bonniers förlag 2021
Akademieledamoten Ellen Mattson har i intervjuer uttryckt att hon i sina berättelser föredrar att hantera ett litet persongalleri, gärna i en avgränsad miljö, och att hon då vill undersöka hur individens personlighet uppstår och vilka möjligheter hen har att förändra den.
Den här ambitionen ligger som grund också för aktuella romanen Den svarta månens år. Universitetsläraren David är en solitär, vars människokontakter efter att han blivit tillfälligt avstängd från sitt arbete inskränker sig till slumpmässiga möten med halvt obekanta människor.
Han gör dagligen upp planer för vad han under ledigheten ska uträtta, men skjuter lika ofta upp tidpunkten för när han ska sätta i gång. Så blir det mest konkreta i stället att han råkar ut för en halkningsolycka, som kräver sjukhusvård och dessutom leder till förskjutningar i hans verklighetsperception. Vissa av dem noterar han själv, andra tycks vara synliga enbart för läsaren.
Arbetsplatsincidenten som berättelsen tar avstamp från – och som leder till avstängningen – handlar om en konfrontation mellan David och en kvinnlig student som kommer för att protestera mot hur hennes tentamen bedömts.
Något gehör för den synpunkten får hon inte, däremot blir han till slut såpass irriterad – möjligen också aggressiv – att hon flyr ut ur rummet och sedan gör en anmälan om honom.
Här kunde det ha varit frestande att använda sig av metootematiken, men Mattson avstår från att hoppa på det tåget. Vad som egentligen utspelat sig förblir i och för sig öppet, men några antydningar om sexuella närmanden eller övertramp ges inte.

Det absurda är en realitet

Efter avstängningen börjar David, via alldeles små och känsligt gestaltade nyansförskjutningar, förlora sitt fotfäste i tillvaron.
En av de mer gripbara indikationerna är att han utvecklar en kanske inte så grav men ändå fullt märkbar förföljelsemani. Han börjar misstänka att den olycka som lett till hans svårdiagnostiserbara symtom inte alls berott på att han skulle ha halkat, att den tesen är fabricerad för att dölja det som verkligen inträffat.
Det var inte ett halkningsfall, bestämmer han sig för, utan ett överfall. Och denna misstänksamhet kommer efterhand också att avspegla sig på hans förhållningssätt till helt vanliga vardagssituationer.
I det skedet måste man som läsare också inse och förhålla sig till att han knappast är någon riktigt pålitlig berättare. Perspektivet är hans, men det är uppenbart att en del människor omkring honom har annorlunda uppfattningar om hur hans problem uppstått än han själv.
Denna skevhet i verklighetsbilden frilägger Mattson på ett raffinerat sätt, via helt små dissonanser. Mer än så behövs heller inte, för som hon låter också David själv konstatera: ”Det absurda är en realitet, man behöver inte skruva texten för att få fram det, det finns där hela tiden.”

Överrumplande tempoväxling

Också språket är följsamt och exakt, som om varje ord var noggrant genomtänkt. När David i sin jakt på en förlorad bok – och en förlorad självbild – träffar bibliotekschefen, och hon uttrycker sin kärlek till språket, är det Mattsons egen röst man tycker sig höra.
”Men jag tycker om språket, sa hon, även om det inte hjälper, och jag vill använda det till något mer än att beskriva den gångna dagens förlopp eller formulera en handlingsplan för morgondagen. Jag står inte ut med hjulet som bara snurrar, jag sticker in språket mellan ekrarna så gott jag kan för att få det att stanna upp.”
Även om väldigt lite tycks hända i den här berättelsen är en rörelse under ytan hela tiden på gång, och under avslutningsfasen slår Mattson sedan in en plötslig och överrumplande tempoväxling.
Den långsamt framåttrevande berättarlinjen glider då i ett vilt crescendo över i en oförutsägbar och helt oväntad karnevalism, där olika verklighetsnivåer flyter samman – för att till slut utmynna i ett mjukare, mångtydigt slutackord.
Det är en snygg final.

ANDRA LÄSER