Minna Canth – urbilden av den starka finska kvinnan

Litteraturvetaren Minna Maijalas biografi Hellä, herkkä, hehkuvainen Minna Canth ("Den ömma, känsliga och blossande Minna Canth") utkom 2014. Hon forskar för tillfället i hur finska konstnärer och författare deltog i det politiska livet under ofärdsåren 1899-1905, alltså strax efter Canths död 1897. Redan där blir Canths arv intressant, påpekar Maijala:

– Enligt Minna Canth var det kvinnans rättighet och skyldighet att utveckla och använda sitt förnuft och omdöme som en hel människa. Samhället hade inte råd, enligt Canth, att låta halva befolkningen leva som dekorativa salongsdockor eller okontrollerat följa sina impulser. Kvinnan skulle liksom mannen ha beredskap att delta i samhällslivet, i medborgarsamhället, som fullvärdig aktör. I sådana färdigheter var Canth under sin livstid en föregångare och förebild, genom sin egen föreningsaktivitet och sin publicistik. Hon intresserade sig för samhällsfrågor som fattigdom, arbetslöshet, spannmålstullar. Hon visade att kvinnor kan delta i det offentliga samtalet. Under ofärdsåren kom hennes lärdomar sedan att bära konkret frukt i den nya situationen genom till exempel Kvinnokagalen som engagerade kvinnor i protesterna mot de ryska förtrycksåtgärderna.

Sirpa Kähkönen, författare och född i Canths hemstad Kuopio, betonar för sin del hennes engagemang för samhällets utsatta:

– Canths radikala arv har påverkat arbetarrörelsen och kvinnorörelsen djupt. Det fanns så mycket hat och desperation i det gamla finska klassamhället, desperation som förorsakades av de besuttna klassernas översittarattityd som innebar att de lägre klasserna sågs som nästan djuriska. Canth såg och beskrev det här, de fattigas lidande och de förmögnas kalla oförståelse. I hennes texter finns det åtminstone två riktningar. Den ena representeras av Homsantuu i pjäsen Arbetarens hustru, zigenarflickan som skrattar åt lag och ordning som hon riktar sin revolver mot. Den andra representeras av Canths rationella, resonerande, debatterande, forskande anda, som man hittar i nästan alla hennes brev och artiklar. Canth skapade en förebild för författare och aktivister i emancipatoriska rörelser. Hon väntade inte på att andra skulle lösa problemen, hon ville göra det själv. I det är hon en urbild av den starka finska kvinnan men också en förebild för alla människorättsaktivister oberoende av kön.

Kärnan i Canths kvinnoemancipation var, förutom förnuftskravet, att män hade lika mycket ansvar för sina drifter som kvinnan, säger Sirpa Kähkönen.

– Hon grälade med unga manliga författare om kyskhetsbegreppet. De unga männen förstod inte att hon kritiserade hela den gamla äktenskapsinstitutionen som tog för givet att kvinnan måste vänta tills mannen har tjänat tillräckligt med pengar och kan skapa ett tryggt hem för kvinnan och barnen. För att det här tog så lång tid, "måste" män söka sexuell tillfredsställelse hos prostituerade, ansågs det. Canth kritiserade hårt attityden att det inte är så farligt att en man "faller och syndar". Canth betonade att mannen inte faller ensam – det förutsätter att det finns också en kvinna, den prostituerade "fallna kvinnan", vars öde ingen bryr sig om.

– Canth träffade prostituerade i Kuopio, besökte eländiga fångar i Kuopio länsfängelse, och inhysingar på Harjulas fattighus. Hon var intresserad av deras liv och ville förstå hur det blivit som det blivit. Hade det funnits bra preventivmedel och andra sätt att begränsa barnantalet i fattiga familjer är jag alldeles säker på att hon skulle ha varit en förespråkare för dem, gissar Sirpa Kähkönen.

– Hon tyckte att alla människor är helt och radikalt jämlika: fattiga och rika, män och kvinnor, flickor och pojkar. Hon tyckte att också fula, gamla och ogifta kvinnor är människor; att det finns hjärta också under en trasig klänning; att man inte får kasta ut pigor som blivit gravida på landsvägen. Canth tyckte dessutom att kvinnan måste få behålla de pengar hon har tjänat.

Minna Canth var av helfinsk arbetarfamilj på klassresa uppåt. Hennes skolspråk var svenska, som hon både talade och skrev flytande och hennes beläsenhet omfattade också danska, norska, tyska och lite franska.

– Canth var en nyfiken intellektuell. Och fastän hon aldrig reste utomlands var hon ytterst intresserad av främmande språk och nya tankesätt. I Kuopio läste hon precis samma böcker som unga finska konstnärer läste i Paris, hon publicerade tidskriften Wapaita Aatteita i Kuopio och skrev om europeiska idéströmningar. Hon var en kosmopolit på samma sätt som ganska många anhängare av emancipatoriska rörelser. I hennes ögon var de största förtryckarna gammalmodiga biskopar, professorer och kritiker - de som tyckte att fattigdom är Guds vilja och kvinnan måste lyda mannen för att det sägs så i Bibeln, säger Kähkönen.

– Internationell litteratur översattes väldigt snabbt till skandinaviska språk, så hennes beläsenhet var en viktig kunskapskälla för alla som samlades hos henne i Kuopio under de där informella samtalen som hon blev känd för. Canth var inriktad på europeiska tankegångar och en allmänmänsklig problematik. Hon polemiserade mot den idealism som Runeberg stod för, och förde fram realister som Ibsen och Emile Zola, tillfogar Maijala.

– 1800-talets realister lästes långt in på 1900-talet utan att man riktigt förstod smärtpunkterna i deras förhållande till Ryssland. Fosterlandet var inte på samma sätt det primära intresset för Canth och de andra realisterna, så som det varit för nationalromantikerna. De var mera intresserade av allmänmänskligt lidande och psykologiska skildringar. Men i slutet av 1800-talet började trycket från Ryssland öka och det fick också Minna Canth känna av i form av censur och den ryska förvaltningens stramare grepp.

Det var alltså den samtida europeiska upplysningen som präglade Canths idévärld, inte nationalismen – men Rysslands nationalistiska förtryck utgjorde ett hot just mot de här europeiska idealen.

– På Canths tid drömde man inte ännu om självständighet. I stället ville man göra framsteg och utveckla den egna kulturen i skydd av autonomin, som förtryckstiden sedan hotade.

För den som vill börja läsa Canth rekommenderar Kähkönen miniatyrromanen Hanna, berättelsen Bland fattigt folk, och pjäsen Arbetarens hustru, som riktar udden mot mannens dryckenskap och tyranni i familjen.

Också Maijala lyfter fram Bland fattigt folk:

– Den är en väldigt berörande och tragisk berättelse om fattigdom. Mari, den fattiga familjens mamma, är till slut så knäckt av kampen för sina barn, att hon nästan har förlorat sitt språk och bara bölar. Prästen och läkaren talar över huvudet på henne – det är en väldigt stark och drabbande bild av vem som har makten och formuleringsföreträdet. Den handlar också om vår tid, om hur liten den välbärgades förståelse för den fattigas villkor kan vara.