"Det finländska samhället vet ingenting om samer"

I våras blev Petra Laiti offer för en storm av hatmeddelanden efter att hon ifrågasatte lämpligheten i att Yle sänder barnprogrammet Herra Heinämäen lato-orkesteri, där en av karaktärerna förmedlar en stereotyp bild av indianer. Rundradiobolaget reagerade på hennes fråga med att sluta sända programmet på tv och i stället flytta över det till sitt öppna internetarkiv.

– Någon har gjort en hel tråd på internet där det förklaras att jag borde färga mitt ansikte för att vara mer trovärdig. För vissa är det svårt att förstå att man kan vara ljus, blond och ha blåa ögon och ändå tillhöra en etnisk minoritet, säger Laiti.

Hon är ändå som fisken i vattnet på Twitter.

– Jag har förmågan att märka när jag är trött och vet när det är dags att åka till Sápmi för att vara i fred, säger Laiti.

Egentligen vill Petra Laiti inte kalla sig för en aktivist. Som vice ordförande för Finlands Studentkårers Förbund är hon lobbyist, men i sameärenden och på sociala medier vill hon hellre kalla sig för en kommentator.

– Det jag gör är att lyfta upp ämnen jag tycker är viktiga, säger Laiti.

I sin blogg och på sitt Twitterkonto sprider hon främst kunskap om samerna och synliggör den rasism olika urfolk utsätts för.

– Finland som samhälle vet ju ingenting om samer. Först och främst måste man komma ihåg att skilja på finländare och samer.

Laiti säger att en del identifierar sig enbart som samer och en del som både samer och finländare, svenskar, norrmän eller ryssar. Hon är trött på att det alltid finns någon som kontrar att hon ju visst är finländare då hon har finskt pass, bor i Finland och pratar finska.

– Sedan är det otroligt viktigt att förstå varför samerna är ett urfolk och vad det betyder. Urfolksrättigheter är inte specialrättigheter, och det är farligt att många beslutsfattare inte förstår detta.

Hon tar upp Tanaavtalet, som sedan i fjol begränsar samernas rätt till fiske i Tana älv.

– Avtalet gör det kriminellt för samer som mig att fiska, nu måste vi köpa fiskelov precis som turisterna. Inte heller de bofasta samerna får utöva alla traditionella fiskemetoder. De enda som gynnas av avtalet är stugägare, säger Laiti.

ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter skulle tvinga staten att förhandla med Sametinget på en mer jämlik nivå.

– Det gynnar ju staten. Största delen av marken och vattnen i Sápmi ägs av staten, men staten har aldrig bevisat att samerna skulle ha gett upp sina marker.

Staten är intresserad av mineralerna och skogen i Lappland, säger Laiti.

– Konceptet Lappland som en ödemark där ingen bor och som man kan använda som sin lekpark berättar inte sanningen om att marken inte tillhör finländarna. Narrativen om tom ödemark är en stor motivation för staten att behålla kontrollen över det.

Hon är också kritisk till massturismen i Lappland och säger att till och med företagare från södra Finland utnyttjar det samiska i sin marknadsföring.

– Det finns upplevelseresor som är ren och skär rasism. Det som marknadsförs som "Äkta lappländska upplevelser" har knappast någonsin att göra med äkta samisk kultur.

Hon efterlyser bättre medvetenhet av turister som kommer till Lappland och säger att det finns en distinkt skillnad på om man anlitar lokala turismföretagare eller köper en paketresa till Levi.

– Om man bor en vecka på en turistort köper man konceptet Lappland som inte stämmer överens med verkligheten.

För tillfället utreds planer om att bygga den så kallade Ishavsbanan – en järnväg genom Lappland till Kirkenes i Norge. Tanken är att lasten på fartyg som färdas längs Nordostpassagen ska fortsätta på räls från den nordnorska kusten. Kommunikationsministeriet uppskattar att järnvägen i huvudsak skulle transportera mineraler, fiskprodukter och virke.

Petra Laiti säger att Ishavsbanan på allvar hotar den samiska kulturens överlevnad och inte går att motivera vare sig på ett lokalt eller globalt plan.

– Hela den skoltsamiska kulturen riskerar att dö ut om järnvägen byggs, eftersom järnvägen går genom deras renskötselområde.

Områdena på var sin sida om den planerade järnvägen är enligt de lokala renskötselområdena inte tillräckligt stora för att renskötseln ska kunna fortsätta. Finland är dessutom det enda landet där skoltsamernas språk och kultur fortfarande är vid liv.

– Man kan inte skydda det skoltsamiska språket och samtidigt minska på näringsmöjligheterna. Hur ska den samiska kulturen överleva om vi inte har rätt till fiske och renar? Då har vi bara hantverken kvar, säger Laiti.

Hon säger att man i den utredning staten låtit göra om Ishavsbanans olika bansträckningar konstaterar att inget av dem skulle ge någon socioekonomisk nytta.

– Redan nu är det billigare för fartygen att köra rakt till Amsterdam än via Kirkenes, så man kan ju diskutera om det verkligen är någon idé att bygga en järnväg som kostar tre miljarder euro. Alla nuvarande gruvor har också sagt att de inte behöver en järnväg, vilket betyder att det behövs nya gruvor. Det är en tanke vi inte kan leva med.

Laiti hoppas på att Ishavsbanan faller på att det inte finns pengar.

– I värsta fall går vi och står framför byggmaskinerna.

Petra Laiti är född i Enare, men har sedan dess bott i Helsingfors, Tammerfors och Malmö.

– Jag har flyttat ofta, mellan städer och länder. Jag rekommenderar det varmt, så länge man inte har barn.

Hennes modersmål är nordsamiska, på Twitter skriver hon på finska, men studerar gör hon på svenska. Just nu avlägger hon magisterstudier på Hanken.

– Att det blev Hanken var ett skämt, ett spontant beslut. Jag visste inte vart jag ville söka, och så var det någon i släkten som sa att "Du kan ju svenska, du kan gå på Hanken". Jag beställde inträdeslitteraturen och det var nytt och fräscht, annorlunda än ekonomiundervisningen på gymnasiet.

Som minoritet har de svenskspråkiga i Finland en mycket bättre ställning än samerna.

– Jag hoppas att finlandssvenskarna förstår att språkets ställning inte är självklar, att det inte är självklart att man ser något värde i mångspråkighet, säger Laiti.

Därför tycker hon att svenskspråkiga i högre grad kunde aktivera sig för att försvara sina språkliga rättigheter då de ännu har en god ställning.

– Samerna har upplevt vad det är som värst. Principfrågan är att språk är makt. I nuläget översätts sällan beslut som påverkar samerna, vilket försätter människor som inte kan finska så bra i en ojämlik position.