Krönika: Sluta dumpa grejer i Ukraina

– Jag ska strax gå, sade han urskuldande.

Det var minus sju grader ute.

– Jag ska inte skvallra på er, sade jag. Bara ni låter bli att röka.

Sedan sprang jag ner och hämtade några pepparkakor som min dotter hade bakat med mormor medan jag var i Ukraina.

– Tack, tack, sade gubben hövligt.

Vad han egentligen behövde var ett varmt mål mat, men jag ville inte bjuda ner honom i min bostad. (Istället fick han några ostsmörgåsar till sin öl.) Jag var ensam med min dotter och kände honom inte. Dessutom vet jag av erfarenhet att när man försöker vara snäll på ett ogenomtänkt sätt blir resultatet inte alltid vad man har tänkt sig.

Poängen är i varje fall att man blir på gott humör av att hjälpa andra. Och det tror jag är universellt. En fin sak, något mänskligt och viktigt. Därför är det inte alls konstigt att så många vill hjälpa ukrainska folket genom att skicka ned vinterkläder och raggsockor.

Frågan är hur effektivt det är.

När jag nyligen besökte det befriade Cherson hade jag ett litet uppdrag att utföra vid sidan om reportagen. Det gällde ett par vinterskor som skulle hämtas och föras till Pargas, till en kvinna jag känner som flydde Cherson i våras. Nu behöver hon sina skor.

Jag tror inte att Tanja hade bett mig släpa dem till Pargas om folk i Cherson gick utan skor.

På gränsen mellan Polen och Ukraina har jag flera gånger sett en massa kartonger med kläder som ingen vill ha ligga och ruttna. Det mest iögonfallande var drivorna av mjukisdjur. Jag såg inga barn plocka dem med sig, de hade ju redan sina egna.

Varje gång ett krig uppstår uppstår också en biståndsindustri. Det här med att fylla en lastbil med kläder och åka ner till Ukraina känns troligen bra därför att man uppfattar det som konkret.

Men det har bevisats många gånger att det effektivaste sättet att hjälpa människor i nöd är att skänka pengar till professionella biståndsorganisationer. Bistånd som inte är rätt riktat och inte sorterat hamnar i lager eller dumpas.

Jag försökte nyligen upplysa folk om detta på Twitter. Reaktionerna var intressanta. Jag visste inte att så många människor verkligen hellre ger saker än pengar. Och inte bara det – de blir högst förtörnade när man säger att de borde skänka pengar i stället. De älskar nämligen tanken att någons fötter ska värmas av deras yllesockor.

Jag tycker också om tanken att vår polityrgubbe på vinden fick äta sig mätt på mina pepparkakor och ostsmörgåsar. Men jag förstår att det inte är bästa sättet att åtgärda hemlösheten i Sankt Petersburg.

Själv skickar jag inga kläder till Ukraina. Unicef har en hel fabrik i Kiev som tillverkar inhemska kläder och ger ukrainare jobb. Deras verksamhet går ut på att jobba med lokala tillverkare. Läkare utan gränser är en annan etablerad organisation.

Det är mänskligt att vilja hjälpa på ett sätt som känns bäst för en själv. Men det är bättre att hjälpa dem som är proffs på området.