Vackert offer i stället för helgjuten människa

Blonde är en film som älskar Marilyn som offer, som vill visa hur hon behandlades men som gör sig skyldig till exakt samma behand­ling. Filmen varken förstår eller försöker förstå sitt subjekt. Marilyn hade förtjänat bättre och det gör även vi, anser Martina Moliis-Mellberg.

Ana de Armas som Marilyn Monroe i en rekonstruktion av en fotoserie som togs av Alfred Eisenstaedt för tidskriften Life i hennes hem 1953.
Martina Moliis-Mellberg
30.09.2022 18:01 UPPDATERAD 01.10.2022 10:03

DRAMA

Blonde 
Netflix, 166 min. F18
Regi: Andrew Dominik. Manus: Andrew Dominik efter Joyce Carol Oates roman Blonde. Foto: Chayse Irvin. I rollerna: Ana de Armas, Bobby Cannavale, Adrien Brody, Julianne Nicholson.
Hur gör man en film om exploatering utan att göra en exploaterande film? Den frågan borde regissören Andrew Dominik ha ställt sig under arbetet med Marilyn Monroe-fantasin Blonde, efter Joyce Carol Oates roman med samma namn. Blonde följer den ikoniska stjärnan (Ana de Armas) från barndom till död men frångår ett traditionellt narrativ till förmån för ett slags intuitivt montage av våld, rädsla, desperation, destruktiva relationer, ikoniska filmscener, talande foster, hallucinationer, aborter och fotoblixtar.
Adrien Brody som dramatikern och Ana de Armas som Marilyn Monroe.
Det är en hjärtlös värld som målas upp, en där Norma Jeane går från en skrämmande barndom med sin psykiskt labila, våldsamma mamma (Julianne Nicholson) rakt in i gapet på Hollywood. Drömfabriken är byggd på män som utnyttjar kvinnor och det är också så Norma, numera Marilyn Monroe, blir behandlad. Lägg sedan till ett djupt rotat faderskomplex som ytterliga leder henne rakt in i famnen på män som helst vill äga henne, rädda henne och förnedra henne om vartannat, utan att verka kapabla att se skillnad på de tre.

Sexsymbol och fantasi

Marilyn Monroe är ett fenomen, en sexsymbol, en fantasi. Men vem var hon? Det får vi nog aldrig veta, bilden av henne är dessutom så återskapad att vi inte längre har kvar något av originalet. Hon är numera ett hopkok av referenser, bilder, attribut. De blodröda läpparna, rösten, Diamonds are a girl's best friend, den vita klänningen som flyger upp. Äktenskapen med Joe DiMaggio (en träig Bobby Cannavale) och Arthur Miller (Adrien Brody), relationen med JFK (Caspar Phillipson), den tragiska överdosen (eller var det självmord, mord?).
Bobby Cannavale som ex-atleten och Ana de Armas som Marilyn Monroe.
Filmen är flyktigt intresserad av konstrasten mellan Norma Jeane och Marilyn Monroe, hur den senare blev en karaktär som först fungerade som räddning men gradvis blev ett fängelse. Men fokus ligger odelat på de mest tragiska aspekterna av detta liv, och konsekvent får vi ett vackert offer i stället för en helgjuten människa.

Utgår från kända bilder

Rita Hayworth sade en gång att män gick i säng med Gilda men vaknade med Rita. De flesta i Normas liv lät henne inte vara Norma, de ville ha Marilyn. Och inte heller Dominik är intresserad av annat än fantasin. Så mycket erkänner han själv i en intervju med Christina Newland för Sight and Sound. “Jag är inte intresserad av verkligheten, jag är intresserad av bilderna”, säger han och förklarar att filmen är formad kring kända fotografier av Monroe. Färgskalan och formaten skiftar i enlighet med bilderna. Här handlar det om ett återskapande av en illusion.
Ana de Armas som Marilyn Monroe när hon framför låten Diamonds are a girl's best friend i filmen Herrar föredrar blondiner.
I samma intervju kallar Dominik sedan de kvinnliga karaktärerna i Herrar föredrar blondiner för “välklädda horor”, vilket kanske skvallrar om hans egen kvinnosyn. Och efter filmer som ChopperMordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford och Killing them softly är det kanske inte så förvånande att det är de mest trasiga aspekterna av Monroes liv som intresserar.

Porträttlik de Armas

Ana de Armas är spektakulär, både porträttlik (ett par gånger hinner jag faktiskt tänka att de klippt in den riktiga Monroe), karismatisk och rå, men filmren sviker henne precis som den sviker Marilyn. Här tillåts hon inte vara annat än en tragisk, gråtande kvinna vars liv är en enda lång kavalkad av misär. Filmen har redan hunnit dubbas “misery porn” och jag är beredd att hålla med. Dominiks portätt är brutalt på ett obarmhärtigt sätt, och jag kan inte heller låta bli att ifrågasätta de otaliga scener där de Armas oförklarligt filmas topless.
Ana de Armas som Marilyn Monroe i den ikoniska klänningscenen i filmen Flickan ovanpå.
Blonde är en film som älskar Marilyn som offer, som vill visa hur hon behandlades som kropp, som skämt, men gör sig skyldig till exakt samma behandling. Den vill äga henne, rädda henne, förnedra henne. Det är en film som varken förstår eller försöker förstå sitt subjekt. Marilyn förtjänar bättre, de Armas förtjänar bättre och det gör helt ärligt även vi.

ANDRA LÄSER