Utvecklingen mot större frihet, jämlikhet och rättvisa är ingen naturlag

Paternalism innebär att makthavare ser sig som stränga, men välvilliga fäder, som vet vad som är bäst för folket. Traditionellt har maktens män sett sig som fadersgestalter i relation till kvinnor, barn och arbetarklassen. På samma sätt förhöll sig tidigare de europeiska staterna till andra folkslag och till representanter för andra religioner: de är som barn, som inte förstår sitt eget bästa.

År 1864 fastslog påven Pius IX att den katolska kyrkan på inga villkor skall anpassa sig till liberalism och ett modernt jämlikt samhälle. Påveämbetets auktoritet skulle bevaras, och lekmännen underordna sig. Påven var naturligtvis inte ensam om sitt motstånd mot samhällsförändring och emancipation. Motsvarande tongångar hördes såväl från andra kyrkoledare som från andra institutioner i samhället. Allmän rösträtt, kamp för social rättvisa, kvinnors och mäns jämställdhet, koloniernas strävan efter självständighet – allt det här betraktades länge som hot mot det rådande samhället och dess värderingar.

Socialismen och kommunismen sågs av många på 1930-talet som farliga för samhället, inte minst därför att exemplen från Sovjetunionen avskräckte. Nazismen lyckades framställa sig som ett alternativ till dessa, trots dess totalitära samhällssyn och explicita kritik av individens frihet.