Tjajkovskijs liv som fantasieggande dans

Världsberömda Eifman Ballet från S:t Petersburg gör ett sällsynt men celebert gästspel på Nationaloperan i Helsingfors. På programmet står det knappt ett år gamla verket Tjajkovskij. Pro et contra och det något äldre verket Rodin. Två föreställningar ges av vardera.

Ensemblen med sin koreograf och ledare Boris Eifman har i fyra decennier både i hem- och i utlandet varit känd som nyskapare och företrädare för sin egen distinkta stil, som är berättande och ofta fokuserad på psykologisk och dramatisk personporträttering.

Verken tolkas hängivet samt med förtrogenhet, precision och uttrycksfullhet av den egna ensemblen. Rörelsespråket är dynamiskt, flödande och energiskt i kombinationer av skörhet och styrka. Den klassiska vokabulären tycks ge ett slags extravagans eller understrykning utan att bli påklistrad eller patetisk. Tolkningens nivå är genomgående av bästa kvalitet.

Porträtteringen av Pjotr Tjajkovskij i Tjajkovskij. Pro et contra är ett fint exempel på ensemblens linje och på Boris Eifmans skapande. Det som kanske imponerar mest i det koreografiska greppet är förmågan att hantera berättandet så att det från helhet till minsta detalj foglöst genomsyrar akter, scener och slutligen den fysiska framställningen och personporträtteringen för såväl solister som corps.

Ett tryckt libretto för de två akterna finns, men även utan det och med endast basala kunskaper i kompositörens livsöden och verk, bildar man sig en uppfattning om handlingen. Det fina är att ingenting är färdigtuggat eller skrivet på näsan, utan i stället öppet på ett sätt som gör att man intrigeras och lockas till att tolka själv.

I Tjajkovskij. Pro et Contra, som utförs till ett fungerande collage av kompositörens musik, binder den sista, sjätte symfonin Pathétique fint samman såväl inledningen som avslutningen på dödsbädden. Det som i övrigt spelas upp är en dramatiskt uppdriven svit av flimrande minnesbilder från liv och verk.

På det privata planet är det hustrun Antonina Miljukova samt mecenaten Nadesjda von Meck som speciellt lyfts fram, medan scener ur Svansjön, Nötknäpparen, Onegin och Spader dam med tillhörande persongallerier står för skapandet. Man kunde tillägga att konsten här framställs intimt sammanbunden med livsödet.

Dubbelheten, utanförskapet eller den genomgående friktionen mellan privat och offentligt, som förknippas med Tjajkovskijs liv, framställs i verket fint genom att två dansare gör huvudrollen. Oleg Gabyshev gör en känslosam tolkning av den impulsiva, passionerade och emotionella kompositören medan Sergey Volobuev framstår som det mera strikta och återhållna alter egot. ”Pro” eller ”contra” är perspektivet på kompositörens liv och leverne i verket i övrigt. Det gäller också den friktionsfyllda relationen till hustrun Antonina Miljukova fint tolkad av Lyubov Andreyeva.

De två avslutande scenerna har ett förbluffande kraftfullt och utropsteckenlikt klimax. Det gäller kortspelet i Spader dam och dödsögonblicket i den sista scenen med svanar som entourage. Spelbordet blir här till dödsbädd på ett sätt som etsar in sig i minnet.

Vill man fördjupa sig kan man på Arenan ta del av Ralf Plegers dokumentär Tjajkovskij. En konstnärs bekännelser som dessutom illustreras med utdrag ur Boris Eifmans verk.