Brannon Cho spelade den vackraste Prokofjeven – vann Paulo-cellotävlingen och 20 000 euro

– Valet var synnerligen lätt, kommenterar juryns ordförande Arto Noras.

Amerikanen Brannon Cho imponerade med en oändlig mängd nyanser i tolkningen av Prokofjevs Sinfonia concertante.
25.10.2018 22:45 UPPDATERAD 26.10.2018 10:43

Stråkar, högtalare och pengar

Domarna beslöt att premiera Amerikanen Brannon Cho med första priset på 20 000 euro när Paulo-cellotävlingen avgjordes på torsdagen på Musikhuset i Helsingfors.
Andra priset delades av amerikanska cellisten Zlatomir Fung och koreanska Minji Kim, som vardera fick 15 000 euro.
De övriga finalisterna – Leonardo Chiodo, Bryan Cheng och Timotheos Petrin – får 3 000 euro vardera.
Det ena specialpriset, ett högtalarpaket av märket Genelec, tilldelades Brannon Cho. Det andra, en stråke tillverkad av Risto Vainio, tilldelades Leonardo Chiodo.
Paulo-cellotävlingen utkämpades i Helsingfors, Esbo och Lahtis 15-25 oktober. Den nio man starka juryn leddes av tävlingens grundare, professor Arto Noras.
– Valet var synnerligen lätt och jag är glad att resultatet blev det här. Som jurymedlem kan man vara nöjd över att få ge första priset åt en musiker som Brannon Cho, säger Paulotävlingens grundare och juryns ordförande Arto Noras.
Enligt Arto Noras är Brannon Cho en färdig konstnär, färdig att spela var som helst, på vilka arenor som helst. Även om han inte var alla jurymedlemmars favorit efter första omgången höll hans prestationer hög standard tävlingen igenom. Noras bedömer också att Brannon Cho inte tillhör någon skola, inte placerar sig på någon särskild axel och inte låter sig placeras i något fack.
– Han en cellist i egen rätt, men en god representant för den klassiska cellokonsten. Han är på många sätt en idealisk vinnare.
Enligt Noras var det också naturligt att låta cellisterna Minji Kim och Zlatomir Fung dela på andra priset.
– När två cellister placerar sig så nära varandra i domarnas omröstning hade det inte varit klokt att separera dem. Vi fattade enhälligt beslutet att dela andra priset mellan dem.

Vackra nyanser

När Cho spelade Haydns Cellokonsert nr 1 i den första finalomgången med Tapiola Sinfonietta i Hagalund på tisdagen beskrevs hans spel av HBL:s kritiker som närmast perfekt med full kontroll över situationen. På Musikhuset spelade Brannon Cho som sista musiker i finalen i Helsingfors på torsdagen och tolkade då Sergej Prokofjevs mäktiga Sinfonia concertante med Helsingfors stadsorkester och chefdirigenten Susanna Mälkki.
I finalomgången hördes hela tre tolkningar av Prokofjevkonserten och på många sätt kan man säga att Chos var den bästa och vackraste. Han imponerade från första stund i sitt sökande efter nyanser, karaktärer och kvaliteter. Spelet var hela tiden levande och intressant att lyssna på. Cho visade också att han helt tydligt har förstått skillnaden mellan när han hade solorollen och när han bara ackompanjerade ett skeende i orkestersatsen.
Chos tolkning var anmärkningsvärt mödolös och graciös och skönt böljande. Han påminde lite om koreanska Minji Kim som spelade strax innan i sin förmåga att så att säga se skogen för träden: att urskilja och lyfta fram det väsentliga ur den täta instruktionsmanual som ett partitur utgör. Och nästan bäst av allt var att också orkestern tände på hans impulser. Av alla HSO:s Prokofjevtolkningar blev den som man spelade med Cho vackrast när solist och orkester strålade samman i ambitionen att utvinna det mesta ur partituret.
Det var på många sätt lätt att hålla med den ivriga åskådaren som i sin iver skrek ut ett förtida bravorop; varför hålla igen när musikern är värd all beröm? Chos Bachspelning – Allemande ur sjätte sviten – var också bland de mest utstuderade och långt drivna. En på många sätt njutbar upplevelse.

Härliga musiker på andra plats

Koreanska Minji Kims tolkning av Lutoslawskis cellokonsert var på många sätt utsökt. Hennes tolkning präglades också av en imponerande precision och säkerhet, men i motsats till vissa av hennes medtävlande kunde jag också skönja en mognad som tog sig uttryck i en säkerhet i uttrycket som inte bara handlade om hur många toner hon lyckades pricka rätt utan också hur självsäker hon kunde framstå och hur hon kunde agera utan åthävor. Visst fanns här både eufori och blodutgjutelse, men alla delar var i balans, och man kan säga att hon höjde sig ovanom partituret och stod för en på många sätt sofistikerad tolkning. Sarabanden ur Bachs G-dursvit var också på många sätt fin och rofylld även om den knappast blev oförglömlig.
Amerikanen Zlatomir Fung imponerade inte minst genom valet av Joonas Kokkonens numera alltför sällan höra cellokonsert, där ett tolvtonsmotiv med fjorton toner (av vilka två figurerar två gånger), upprepas så många gånger tills det säkert etsar sig fast också i den tondövaste lyssnarens sinne, som en cantus firmus. Fung, som redan i första omgången charmade domarna med finsk nutidsmusik (Esa-Pekka Salonens Yta III), stod för en stark tolkning av Kokkonenkonserten – med ett energiskt och alert grepp, temperamentsfullt, med bra tempobehandling, ett lagom dansant grepp i andra satsen, en delikat tolkning av kadensen och ett friskt vivacegrepp i finalen.

Fina finalister också i övrigt

Leonardo Chiodo möttes av enorma applåder på hemmaplan. Chiodo är definitivt skicklig och han spelade Prokofjevkonserten med i många fall hårresande tempon. Renheten var likaså imponerande, men det fanns något vasst i hans ton, artikulation och stil, som jag förknippar med en viss omogenhet och som jag inte är helt övertygad av. Hans Bachtolkning började bra, med god frasering, dynamik och sväng, även om han kanske tog ut svängarna väl mycket.
Greken Timotheos Petrin hade, i likhet med många av sina medtävlande, en i princip tydlig och välartikulerad stämma, bärande och på många sätt kultiverad. Men det fanns något inåtvänt och utdraget i hans tolkning av Sjostakovitjs andra cellokonsert (som delvis förstås sprang ur stycket i fråga; den sena Sjostakovitj närmar sig i graden av enigma tidvis den sena Nielsen). Petrin utmärkte sig dock inte i någon särskild riktning. Allt var lagom och det var svårt att komma ihåg honom för något särskilt. Den obligatoriska Bachencoren, Sarabande ur d-mollsviten, spelade han så långsamt och avstannat att det var svårt att få något som helst grepp om pulsen, som om han spelade en räcka fermater och likvärdiga toner utan någon hierarki sinsemellan. Överlag lämnade flera av de tävlandes Bachtolkningar en hel del att önska tyvärr.
Kanadensaren Bryan Chengs Prokofjevtolkning var den mest problematiska. Redan i inledningen var rytmbehandlingen småtråkig; hela rasket smakade mera marsch eller tango än något annat och espressivokvaliteterna i cellostämman lyste med sin frånvaro. Det fanns något mödosamt i de snabbaste passagerna i stället för det fjäderlätta greppet som ornamenteringen kräver och längs spelningen började man misstänka att tiden inte hade räckt till för det förberedande arbetet. Hans Bach fungerade dock betydligt bättre vilket visade på att det ingalunda är något fel på musikaliteten hos karln!
Så gott som samtliga av finalisterna kunde karakteriseras som långt drivna unga cellister med en välartikulerad och bärande ton. Tekniskt fanns det alltså lite att anmärka på, även om de som uttolkare sist och slutligen gav ganska olika intryck.
Helsingfors stadsorkester stod finalen igenom för kvalitativt spel. Förutom att jag fäste mig vid myriaden av nyanser i Prokofjevkonserten, speciellt i tolkningen tillsammans med Cho (och självfallet valthornssektionens och orkesterns egen cellosektions gedigna insatser) kom jag också att med beundran iaktta den majestätiska klangen i Kokkonenkonserten, det energiska greppet i Lutoslawski och den transparenta orkesterklangen i Sjostakovitjkonserten, med de två valthornen som guldkant på det hela.

ANDRA LÄSER