Insändare: Skogsbruket har visat vad det går för

Hemkommen från Lappland läser jag Pär Stenbäcks kolumn (HBL 22.8). Den är värd ett svar. Hans slutkläm ”förnuftig skogsskötsel med respekt för miljön ligger i samhällets helhetsintresse” är en formulering som de flesta säkert kan acceptera. Skogsbruket har under efterkrigstiden följt de riktlinjerna.

Vilket är resultatet? Jämförd med situationen för hundra år sedan då skogsbruket var kalhyggesfritt har trädbeståndets volym, tillväxt och hållbara avverkningsmöjligheter i det närmaste fördubblats. Det är viktigt för samhällsekonomin nu då det ryska importvirket stoppats. Miljön har också fått sitt. Antalet stora träd har mångdubblats, det har aldrig funnits så mycket björk och det finns mera död ved än någonsin under den tid mätningarna har gjorts.

Blåbär och lingon har en ökad, inte minskad spridning i södra Finlands skogar. Den i ordningen 41 nationalparken med sina naturskogar invigdes i Salla i år. Avverkningarna har senast överskridit tillväxten i mitten av 1960-talet. Naturligtvis har man också gjort misstag i försöken att behärska förändringarna i kostnadsstrukturen, skapa arbetsplatser och bredda den ansträngda råvarubasen. Utan att lämna oreparabel skada.

Ordens innebörd förändras med tiden. Kampen mot klimatförändringen, den stora aktuella miljöfrågan berör också skogen. Trädens tillväxt binder koldioxid så någon konflikt mellan ett ordnat skogsbruk och klimatsträvandena är svårt att hitta på saklig grund. Skogsindustrin processerar skogsråvaran till fossilfria produkter som väcker ökat intresse.

Naturpanelen föreslår betydande investeringar i naturskyddsområden för biodiversitetens bevarande (HS 1.7) Professor Janne Kotiahos motivering är: ”om vi inte har natur, har vi inte heller ekonomi. Vi måste prioritera naturen”. Professorn i växtekologi Heikki Hänninen svarar (HS 17.7) ”Naturpanelen lämnar obeaktat det väsentliga faktum, att all biodiversitet inte är nödvändig för mänsklig verksamhet. De finska skogarna är här ett utmärkt exempel på att ekonomiskogen är hållbar oberoende av att skogen saknar naturskogarnas typiska arter. Det har klart visats av lång skogsekologisk forskningstradition och framför allt av skogsbrukets omfattande praktiska utförande. För dialogen är det beklagligt att man med vetenskaplig auktoritet använder missvisande motiveringar.”

Inte mycket bättre är det i Raseborg där ekonomiprofessorn har överskridit sin formella kompetens och blandat sig i stadens praktiska skogsbruk. Den ansvariga skogsbruksingenjören är lyckligtvis karl för sin hatt och låter sig inte hunsas.

Stenbäck frågar om skogsbränder och barkborrar kommer att lämna våra skogar i fred? Med mycket stor säkerhet får han svaret: Tyvärr inte! Vi får lov att också i fortsättningen såsom hittills satsa på att begränsa skadorna. Det skulle vi inte ha en chans att klara utan skogsvägarna som ”trasar sönder de gamla ödemarkerna”.

Man kan inte vänta sig att huvudstatsborna skulle bilda sig en egen välgrundad bild av hur skogsbruket fungerar. De flesta får sin uppfattning via medier som ger naturskyddet mycket synlighet med intressanta, ibland helt absurda konflikter, som skapas av gröna ideologer. Motsättningarna minskar inte så länge parterna kan utnyttja varandra. Skogsbruket har de senaste årtiondena visat vad det går för. Inte perfekt men bäst i klassen. Då EU nu ståtar med closer–to–nature var vi där redan i början på 1990-talet.

Den unika rättigheten att röra sig i skogen på andras marker ger inte folk virtuell rätt att bestämma hur skogen skall användas. Alla skogar har en ägare. Jag tror att de flesta förstår att det i det långa loppet i alla fall är bäst att godkänna ägandets ansvar och rättigheter.

Fred Kalland, Kuusankoski