Fortsättningsvis ful i truten

Gänget bakom Deadpool, en riktig slarver till superhjälte, har fattat det som få andra i branschen förstått, det vill säga att superhjältar per definition är töntar. Att försöka rädda världen iklädd färggrann trikå – hur löjligt som helst.

Knappast blir det bättre av att kotteriet i fråga dyrkas med en religiositet som får teaterkritikernas fäbless för Samuel Beckett att framstå som något sånär sund.

Nåväl, Deadpool alias Wade Wilson (Ryan Reynolds, återigen i färd med att ömsa sitt skinn) är den mer än lovligt otippade superhjälten, ex-legoknekten och småförbrytaren, som i samband med en ”underbehandling” mot cancer blev av med sina anletsdrag (orsak nog att gömma sig bakom en maskeradmundering).

Och där Deadpools kolleger har mer eller mindre rent mjöl i påsen är det här en moraliskt sviktande vigilant som dessutom råkar vara ful i truten. Så jävlas man med allting och alla, detta samtidigt som man betar av hela det populärkulturella spektret. Är det inte Barbra Streisand som får på nosen är det Justin Bieber.

På repertoaren finns givetvis också en störtflod av självironiska slängar, typ ”säg att ni lyckades fånga det i slow motion”.

I den meningen skiljer sig David Leitchs Deadpool 2 inte nämnvärt från originalfilmen även om det bör sägas att förhållandet till Vanessa (Morena Baccarin), nattfjärilen med ett hjärta av guld, på förekommen anledning får mindre utrymme.

Följaktligen gäller det att knyta nya band, i det här fallet till Julian Dennisons hunsade tonårsgrabb, en mutant som förvisso väcker intresse även på andra håll. Säg morjens till Josh Brolins tidsresenär och ärkefuling som har sina orsaker att klämma åt killen.

Så massivt är motståndet att vår hjälte ser sig tvungen att sätta ihop ett team av superhjältar, bland dessa turgumman Domino (Zazie Beets) och syrakillen Zeitgeist (Bill Skarsgård). X-Force var namnet eftersom X-Men inte är tillräckligt könsneutralt, haha.

Okej, nu hänger det ju inte på handlingen och intrigen. Det som gäller här är attityden och den nattsvarta humorn, de ohämmat nihilistiska våldsorgierna inte att förglömma.

David Leitch (John Wick, Atomic Blonde) må vara en av de bättre actionregissörerna i dagens Hollywood men det oaktat är filmen bäst när man skruvar ner volymen och lyfter fram de populärkulturellt spetsade replikskiftena (läs: glidtacklingarna).

Fast fullt lika övertygande som originalfilmen är uppföljaren ändå inte.

Det som i ettan framstod som uppfriskande anarkistiskt känns nu lite grann utstuderat. Och vad personalpolitiken beträffar tycker man sig skönja en viss elefantsjuka.

Å andra sidan: sett mot bakgrunden av en genre som har en tendens att ta sig själv på för stort allvar utgör Deadpool fortsättningsvis en fräsch fläkt. Kyss arslet, står det på visitkortet.