Nixxxavuori
Koncept: Astrid Stenberg, Emilia Jansson, Herman Nyby och Riku-Pekka Kellokoski.
Ljud: Riku-Pekka Kellokoski.
På scenen: Astrid Stenberg, Emilia Jansson och Herman Nyby.
Premiär på Viirus 2.12.
Scenkonstkollektivet 4 floors of whores imponerade redan i våras med videoverket Nixxxavuori: artfilm som strömmades som en del av den virtuella Bad House-festivalen i april. När de nu äntligen får chansen att uppföra Nixxxavuori på scen inför masspublik på Viirus gästscen, innebär det ett intressant tillfälle att jämföra den experimentella scenkonstens förutsättningar och möjligheter på scen respektive video.
Även om jag ska ägna min text främst åt denna jämförelse med Nixxxavuori som fallstudie kan jag i egenskap av kritiker först och främst säga att liveversionen faller mig lika mycket i smaken som videoverket.
Det här är uppfriskande groteskt, utmanande fysiskt, provocerande och fascinerande nog för att fortfarande skaka om mig trots att den gångna teaterhösten har bjudit på en hel del i samma stil. Verket är hopsnört av en dynamisk dramaturgi och tillräckligt tajt komponerat för att hindra uppmärksamheten från att sväva i väg i mitten.
Finsk självbild
Inledningen och avslutningen är de största skillnaderna mellan live- och videoversionen och hör också till den förras största styrkor. Videons kyligt nationalromantiska landskap symboliseras nu av ett elastiskt vitt lakan under vilket Astrid Stenberg, Herman Nyby och Emilia Jansson krälar, vrider sig och stretar utåt.
Under det böljande vita höljet som badar i kallt, blått strålkastarsken skymtar och försvinner deras konvulserande kroppar och grimaserande ansiktsdrag.
Jag associerar spontant till motiv av den polske surrealisten Zdzisław Beksiński, vars spöklika målningar smälter samman dystopiska landskap och plågade halv- eller omänskliga anleten. Skammotivet avtecknar sig tydligt: den rena vita snön som hör till den finska nationella självbilden döljer en krälande massa av halvkvävda historiska neuroser.
Till sist spricker ändå kokongen, och de tre deltagarna uppenbarar sig. "Scenklädseln” är komponerad enligt ett vid det här laget bekant men onekligen fortfarande effektivt tema – förutom de groteska gipsmaskerna som de drar över sina huvuden är de spritt nakna.
Färglavemang
Mittpartiets ryckande, vibrerande dansscen var den som gjorde sig bäst på video. Sara Forsius kameraarbete fungerade utomordentligt väl för att ta de hoppande kroppsdelarna ur en typisk kontext och leka med parallellerna till andra genrer som till exempel musikvideon.
Men en stor nackdel med skärmen som medium är ensidigheten. Att sitta hemma och se en aldrig så välkomponerad video från sin skärm känns onekligen mer som simpel, objektifierande konsumtion än teaterns deltagande flersinnesupplevelse. Nixxxavuori: artfilm parerade i alla fall delvis denna negativa effekt genom att omfamna den och leka med den och bokstavligen klippa bort resten av sammanhangen och presentera de skakande rumporna som udda, abstrakta objekt.
Också i föreställningen etableras ett liknande artificiellt främmandeskap mellan aktörer och publik. Denna gång genom att de förra under största delen av föreställningen spelar inneslutna i en kub, på tre sidor bestående av styvt vitt papper medan den fjärde, som vetter mot publiken, är av genomskinlig plast.
Förutom att plastskärmen associerar och lockar till jämförelse med videoskärmen genom vilken jag såg artfilmversionen, så kommer den också till nytta under föreställningens mest uppseendeväckande, kladdiga del: det muntert kulörta färglavemanget. Kaskader som annars skulle nå farligt nära publiken sprätter nu harmlöst ut över denna genomskinliga barriär.
Knivar och lukt
Men den här gången bryts den fjärde väggen, ordlöst och bokstavligt då Stenberg, Nyby och Jansson går lös på de nedkladdade pappersarken med puukko-knivar.
Plastskynket sveps åt sidan, och plötsligt finns det inget som skiljer oss åt från de svettiga, kladdiga monstruösa lintottarna från Nixxxavuori. Den fysiska närvaron blir särskilt, till och med obekvämt tydlig då den karakteristiska lukten av målarfärgen som nyss stänkt över scenen glider ut över publiken. Denna första obekvämhet tas ypperligt tillvara och vrids upp i en epileptiskt blixtrande final som lyckas kännas genuint skrämmande och kaotisk, på ett annorlunda och mer närgånget sätt än någon skräckfilm.