Krönika: Prins Harry har lärt sig att gråta, men nu kräver försoningen mer än terapi

Prins Harry är 12 år när han med ett ryck vaknar av att fadern, dåvarande prins Charles, står vid hans säng en tidig morgon på slottet Balmoral i Skottland. Pappa Charles, klädd i vit morgonrock, sätter sig vid sängkanten och ger sin yngste son dödsbudet. Den älskade mamman, prinsessan Diana, har omkommit efter en bilkrasch i Paris. Det är den 31 augusti 1997.

Efter detta är Harrys liv sig inte längre likt. För att slippa sörja intalar han sig att modern inte är död utan att hon har försvunnit av egen fri vilja men innerst inne vet han att det inte är så. Sorgen blir en inkapslad böld som får utlopp tio år senare när Harry, under ett besök i Paris, övertalar sin chaufför att köra ner i tunneln där den ödesdigra kraschen inträffade.

Prinsessan Diana är, också efter sin död, ständigt närvarande i sin yngste sons tankar och han är vuxen innan han får professionell hjälp för att bearbeta traumat och kan gråta ut. I ett förtroligt samtal med fadern många år efter Dianas död erkänner Charles att han inte gjorde tillräckligt för att hjälpa sin känslige son.