När glaset spricker: konstgjort liv mot mänskligheten

Henna Johansdotter debuterar med en science fiction-dystopi som utforskar gränserna mellan människor och konstgjort liv. Det behövs inte mindre science fiction i Svenskfinland, det behövs mer, konstaterar recensenten.

I Henna Johansdotters debutbok finns etisk problematik och frågeställningar som kanske alltför snart blir aktuella, och det lockar en att läsa vidare trots att berättelsen ställvis känns lite ojämn
18.11.2019 08:50 UPPDATERAD 19.11.2019 08:51

ROMAN

Glasvaggan
Henna Johansdotter
Förlaget M 2019
En av mina första reaktioner när jag läser Henna Johansdotters debutroman Glasvaggan är att så här befriande känns det när den yngre generationen börjar skriva. Så här lätt är det att placera lika många kvinnor som män i en berättelse (om man tänker binärt alltså). Och så här lätt är det att inte göra kvinnorna till undantag eller normbrytare, de bara finns där och är lika självklara soldater eller forskare som männen.
Glasvaggan är en science fiction-dystopi som utforskar gränserna mellan människor och konstgjort liv. Romanen beskriver en framtid med en ny tideräkning, och utspelar sig 327 år efter Kriget om Livet, då Nya Fredliga Unionen bildats. Unionens största problem är glasbarn, människor som designats av arkitekter och odlats fram i laboratorier. Skapelsens nya krona helt enkelt, försedd med ett bioteknologiskt försvarssystem kallat nätverket.

ANDRA LÄSER