Ömsesidig respekt behövs både för havsörnsskydd och vårjakt

Avsaknaden av kommunikation mellan olika intressenter är i det närmaste total. Det här avspeglas också i språket i inläggen då debatten någon gång blossar upp.

10.01.2017 05:58 UPPDATERAD 10.01.2017 06:30
Mikael Kilpi (HBL 4.1) skall ha ett stort tack för sitt inlägg i debatten om ejderns och havsörnens samexistens. Äntligen någon som ens ids reagera. Men i stället för att välja medelvägen så rör han sig bland ytterligheterna. Endast de med absolut vetenskapligt exakta kunskaper skall yttra sig. Samtidigt är största delen av hans inlägg skrivet med ”stora penseln” och undviker att ta ställning till något konkret i de tidigare inläggen.
Mitt tidigare inlägg ifrågasatte vår miljöförvaltnings iver att å ena sidan ingripa i naturens gång genom att med skattemedel ordna röjningsläger (där människor med den rätta ideologin under några sommarveckor får leka indianer) och sättet de utverkar skattemedel för detta, samtidigt som man riggar upp förbudsskyltar för, i praktiken, skärgårdsbor på andra ställen. Detta räcker tydligen för att infogas i epitetet okunnig skärgårdsbo som skjuter vilt omkring sig på allt som rör sig även om det sista bytet för länge sedan tagit slut.
När det gäller skärgårdsbornas traditionellt viktigaste byten kan jag upplysa Kilpi om att de redan tagit slut. Inte på grund av jakt, olja, predation eller tiaminbrist utan på grund av förbud av jakt under den tid som jakt över huvud taget kan bedrivas i ytterskärgården, det vill säga under våren. Vi ser givetvis vad som är på gång när det gäller ejderbeståndet och är självklart de första att vilja anpassa jaktkvoterna till detta. Också en kvot på en (1) guding och en alfågel per jaktförening skulle godtas och efterföljas så länge som själva vårjakten kan tillåtas fortgå. Men när motpartens (i det här fallet Suomen luontoliitto och Birdlife Finland) åsikt är att det är själva jakten som kulturfenomen som skall bort för alltid, oberoende av alfågel- eller ejderbestånd blir det liksom ingen diskussion.
Frågan är till 100 procent ideologisk och handlar om vem som har rätt att utnyttja naturen. Den växande urbana befolkningens rekreationsbehov (som minsann också äventyrar naturvärden, jämför till exempel Forststyrelsens pågående massiva exploatering av Örö) ställs mot skärgårdsbornas traditionella naturliga småskaliga sysslor. I stället för dialog med skärgårdsborna har naturskyddsorganisationerna valt att ta vägen via Bryssel. Och där är man i brist på helhetssyn (inte minst lokalkulturell) helt i händerna på miljöorganisationernas aggressiva lobbning.
Som skärgårdsbo känner jag mig kränkt av den här hanteringen eftersom jag upplever det som en attack mot vår identitet. Att den här attacken dessutom tycks vara sanktionerad av statsmakten gör frågan än mer känsloladdad.
I en sak håller jag helt och fullt med Kilpi. Avsaknaden av kommunikation mellan olika intressenter är i det närmaste total. Det här avspeglas också i språket i inläggen (mina egna inberäknat) då debatten någon gång blossar upp. Dessvärre gäller bristen på vilja att föra en ärlig diskussion inte bara naturskydds- och fågelskådarorganisationerna utan även vår miljöförvaltning. Ett sorgligt exempel är den av Miljöministeriet initierade utvidgningen av Natura 2000-områden och därtill hörande (direkt citat ur ministeriets information till allmänheten): ”uppdatering av uppgifterna” vilket efter en tidskrävande fördjupning i ämnet i själva verket framstår som en förberedelse till en utvidgning av SPA- (se habitatdirektivet) och SAC- (fågeldirektivet) skyddsområdena som skulle komma att gälla så gott som hela Skärgårdshavet.
Detta lågvattenmärke i finländsk förvaltningskultur har givetvis resulterat i ett antal genmälen från skärgårdsborna med krav på mera information och direkt dialog. Svaret har varit total tystnad. Och detta kallar man på ministeriets fackspråk för samråd. Inte ens en klagan till justitiekanslern har räckt till för att jaga upp Miljöministeriet och NTM-centralen ur sina vettaskåror.
Är det så som tillit, ömsesidig respekt och förtroende skapas?

Tom Bergman

Utö

ANDRA LÄSER