Modern klassiker möter maffig Mozart

Den här kvällen var musikerna väl värda sina bravorop, skriver recensenten efter Tapiola sinfoniettas konsert.

Solist och dirigent. Anthony Marwood framförde en innerlig men osentimental tolkning av Pēteris Vasks violinkonsert.

KLASSISKT

Tapiola sinfonietta
Anthony Marwood. Mozart, Vasks. Esbo kulturcentrum 1.4.
"De flesta människor har numera förlorat sin tro, sin kärlek och sina ideal. Den andliga dimensionen är försvunnen. Jag strävar efter att erbjuda näring för själen, och detta predikar jag i mina verk."
Detta credo av den lettiska tonsättaren Pēteris Vasks citeras i programbladet och visst kan man skönja något djupt konfessionellt i Vasks musik, till exempel i violinkonserten Tala gaisma (Distant light, Avlägset ljus), där kontrasten mellan ljus och mörker, hopp och förtvivlan, ständigt är närvarande.
Tidigt i verket, i tredje satsen (av totalt åtta), Cantabile, finns en särdeles vacker koral som spelas av altviolinerna, cellorna och kontrabasarna. Också i övrigt används stråkorkestern effektivt: hela tiden har man känslan av att musiken och konsten tas på allvar och ställs på sin spets: Här finns intensitet och dissonanser, klangfärger och variation, tidvis skönjs till och med skruvad humor. Det är lätt att känna av en stillsamhet – utan att verket någonsin stannar upp.
Vasks violinkonsert färdigställdes 1997 för Gidon Kremer och har sedan dess blivit något av en modern klassiker, som spelats in på skiva upprepade gånger; John Storgårds kritikerrosade inspelning med Mellersta Österbottens kammarorkester blev något av en hit för tretton år sedan. En annan inspelning gjordes 2005 av engelska violinisten Anthony Marwood, som framförde konserten med Tapiola sinfonietta i fredags.
Marwood har, trots sin unga ålder (född 1979), gjort över trettio skivinspelningar och samarbetar i dag regelbundet med orkestrar som Australian Chamber Orchestra, Les Violons du Roy, Saint Louis Symphony, BBC Symphony Orchestra, Irländska kammarorkestern och Tapiola Sinfonietta. Marwood tolkar Vaskskonserten med finess och innerlig känsla.
Speciellt beundransvärd är insatsen med tanke på att han redan under första konserthalvan briljerade i tolkningar av Mozart. Jag har aldrig känt att den unge Mozart visade sin mest inspirerade sida i någon av violinkonserterna och följaktligen lämnade D-durkonserten K 211 mig en aning kall. Däremot spelades den förtjusande Parissymfonin nr 31 fröjdfullt frejdigt och själv har jag svårt att minnas när Hagalundssinfoniettan senaste skulle ha låtit lika maffig. Den här kvällen var musikerna väl värda sina bravorop.
ANDRA LÄSER