Fartens tjusning, tröghetens lockelse

Henry Segrave (1896–1930) var en brittisk stridspilot och racerförare som adlades för en serie spektakulära rekordkörningar, och var den förste som innehade hastighetsrekordet på både land och vatten samtidigt. Sorgligt nog dog han en vacker sommardag vid ett rekordförsök på Englands största insjö Windermere, där hans racerbåt kapsejsade i full fart.

För två år sedan förändrades stadsbilden, som över en natt, även i Helsingfors. Många fröjdades över elsparkcyklarna, en ny form av så kallad mikromobilitet. Det är svårt att i utgångspunkt ogilla smidiga, klimatsmarta färdmedel som reducerar buller, ersätter korta taxiresor och kompletterar kollektivtrafiken. Under pandemin har medvetenhet om hygien och fysisk distansering gett en extra skjuts åt mikromobila konsumenter. Samtidigt är det väl få innovationer i modern tid som överösts med en motsvarande mängd negativ uppmärksamhet. Antalet olyckor och klagomål har växt i takt med populariteten hos elsparkcyklarna.

Det ska medges: då elsparkcyklarna kom till Norden var varken affärsmodeller eller lagstiftning på plats. Det hör till sakens natur, då det gäller innovationer. Till och med det liberala danska måttet rågades, cykelmeckat Köpenhamn tömdes nyss helt på elsparkcyklar, inom loppet av ett halvår. Efter att ha bombarderats av medborgare som tröttnat på felparkeringar och hänsynslösa, alternativt berusade förare som susade fram i fel riktning och på trottoarerna, beslöt de danska politikerna att ta till hårdhandskarna – av for Søren! Det blev parkeringsförbud i hela centrum. Därmed lämnade cirkusen – elsparkcykelbolagen – staden.

I Helsingfors har många sjungit på en liknande refräng hela sommaren. Ja: i och med elsparkcyklar kan framkomligheten för fotgängare lida, och olycksstatistiken talar sitt tydliga språk. Som svar på detta har vissa bolag sänkt hastigheten eller lagt in motsvarande spärrar. Dialogen med politikerna fortsätter. Men att ta till trubbiga instrument som lagstiftning eller införa explicita förbud vore ett tredubbelt slag mot den fria företagsamheten, urbant liv och klimatlösningar.

Cirka 5,7 miljarder dollar har investerats i uppstartsföretag som sysslar med elsparkcyklar, enligt konsultbolaget McKinsey. Norden har blivit något av en verkstad, där företagen experimenterar med olika affärsmodeller och tekniker – och inte minst testar gränserna för social acceptans. I kombination med pandemikalvar på vårbete har det resulterat i ett vilda västern, med alltför många cyklar, ansvarslösa förare och olyckor. Därför behövs tuffare – men rättvisa – regler och sanktioner. Måhända behövs ett informellt europeiskt ramverk för mikromobilitet, som skräddarsys enligt lokala behov. Där kunde ingå etiska normer som hjälmtvång, åldersgräns och nykterhet, samt stoppad uthyrning under helgnätter.

Regelverk är till för att tolkas. Helsingfors kunde överväga parkeringsförbud i stadskärnan, i tillägg till regelbundna trafikrazzior. I all synnerhet kunde staden göra uthyrning tillståndspliktig, så att bolagen ingår avtal med myndigheterna. I Frankrike, Norge och Storbritannien måste bolagen upphandla licens för att etablera sig, varmed ett begränsat antal operatörer och cyklar passerar nålsögat. Paris och San Francisco har satt ett maxtak för antalet elsparkcyklar. Vidare kunde Helsingfors införa elsparkcykelställ där fordonen måste låsas fast för att stoppa debiteringen – precis som med traditionella stadscyklar.

Borde elsparkcyklarna få egen fordonsklassning, betraktas som en unik fordonstyp? Kunde de bannlysas från torg, gågator och parker? Hittills har politikerna verkat osäkra, bollat frågan – och därmed avancerat som med rullator. Under tiden susar uppstartsföretagen fram med vinden i håret. Innovationer skapar blåmärken, sådant får ett liberalt samhälle tåla.

Alla har vi upplevt fartens tjusning, åtminstone som barn. Men inga friheter existerar utan motsvarande skyldigheter. Precis som pandemibekämpning utgör trafiken ett samspel, som vilar på ömsesidighet, hänsyn och respekt. Vi kan inte låta elsparkcyklarna bli offer för ett fåtal egoister, fyllkajor och pellejönsar som behandlar dessa fordon som urbana leksaker.