Ammanns purfärska pianokonsert har goda chanser att bli en modern klassiker

Hur många pianokonserter från det senaste halvseklet kan med rätta benämnas som moderna klassiker? Trots att det knappast saknas kandidater – av exempelvis Tiensuu, Adès, Lindberg, Fedele och Skrowaczewski – så är det synnerligen få som faktiskt spelas någorlunda regelbundet. Frågan är om inte Dieter Ammanns purfärska Gran Toccata har goda chanser att fortfarande finnas på repertoaren långt framåt i tiden. Alltsedan uruppförandet under fjolårets upplaga av BBC Proms har den spelats av ett flertal orkestrar och mottagits med stor entusiasm, och det är inte svårt att förstå varför. När denna BIS-skiva placerar Ammanns skapelse intill två av 1900-talets mest ikoniska pianokonserter kommer jag osökt att tänka på när Debussy deklarerade att hans nyskrivna Images minsann skulle finna sin väg till pianots standardlitteratur – till höger om Chopin, till vänster om Schumann.

Gran Toccata sköljer över lyssnaren likt en okontrollerad storm – i positiv bemärkelse! Det är musik som fullkomligt osar av rörelseenergi, och att beskriva det som virtuost skrivet för såväl solist som orkester framstår närmast som en underdrift. Pianostämman är sprängfylld med toner och gränsar inte sällan till det ospelbara, men pianisten Andreas Haefliger visar sig vara närvarande in i minsta detalj. Spelet är temperamentsfyllt, och han förmår att skapa en spännande väv av skiftande klangfärger genom denna halvtimmeslånga vansinnesfärd. Orkesterpaletten är så rikt, fantasifullt och minutiöst skriven att öronen ständigt upptäcker nya saker att fästa sig vid. Influenserna från jazzen och minimalismen är högst påtagliga, men den resulterande cocktailen är utan tvekan Ammannsk. Vid några enstaka tillfällen stannar musiken till, som vore lyssnaren placerad i orkanens öga för ett kort ögonblick. Utan dessa andrum hade konserten förlorat sin mening, men det är just i de intuitiva skiftningarna, mellan frenetisk rörelse och absolut stillhet, som Ammann skapar magi.