Ammanns purfärska pianokonsert har goda chanser att bli en modern klassiker

Dieter Ammanns Gran Toccata sköljer över lyssnaren likt en okontrollerad storm – i positiv bemärkelse. Däremot kan man fråga sig om inspelningarna av Ravels och Bartóks verk tillför något nytt.

Pianostämman i Dieter Ammanns Gran Toccata är sprängfylld med toner och gränsar inte sällan till det ospelbara, men pianisten Andreas Haefliger<b> </b>visar sig vara närvarande in i minsta detalj.
Hur många pianokonserter från det senaste halvseklet kan med rätta benämnas som moderna klassiker? Trots att det knappast saknas kandidater – av exempelvis Tiensuu, Adès, Lindberg, Fedele och Skrowaczewski – så är det synnerligen få som faktiskt spelas någorlunda regelbundet. Frågan är om inte Dieter Ammanns purfärska Gran Toccata har goda chanser att fortfarande finnas på repertoaren långt framåt i tiden. Alltsedan uruppförandet under fjolårets upplaga av BBC Proms har den spelats av ett flertal orkestrar och mottagits med stor entusiasm, och det är inte svårt att förstå varför. När denna BIS-skiva placerar Ammanns skapelse intill två av 1900-talets mest ikoniska pianokonserter kommer jag osökt att tänka på när Debussy deklarerade att hans nyskrivna Images minsann skulle finna sin väg till pianots standardlitteratur – till höger om Chopin, till vänster om Schumann.

ANDRA LÄSER