Är ett OS-brons mera värt än ett paralympiskt guld? Är alla OS-medaljer lika värdefulla? Kan en femte plats i en mera krävande tävling vara mera prestigefylld?
Den årligen återkommande diskussionen om årets idrottare har redan tagit fart - än så länge i konstruktiv anda. Men det lär vara en tidsfråga innan debatten förvandlas till en hätsk och bitter konfrontation mellan folk som representerar olika idrottsgrenar. Inte minst under ett år som detta, som till och med mätt i finländska mått har varit väldigt magert vad gäller internationella idrottsframgångar.
– Det är säkert möjligt att bli vald, men vi såg för fyra år sedan vad som hände i omröstningen. Jag hoppas förstås att attityderna förändras hela tiden, men det är verkligen inte en sådan grej som jag förväntar mig.
Det lät som att Leo-Pekka Tähti sköt startskottet för valkampanjen i en intervju med Yle strax efter att han spurtat hem sitt femte paralympiska guld. Han avser förstås att många röstberättigade sportjournalister har svårt att se paralympisk idrott som riktig idrott.
Kritikerna har en poäng. De många olika tävlingsklasserna gör det svårt att jämföra prestationer och bedöma hur hög standard de paralympiska spelen håller – även om kategoriseringen förenklats betydligt, uttryckligen i avsikt att förenkla, göra mer överskådligt och skärpa konkurrensen i de olika paralympiska idrottsgrenarna.
Tähti är utan tvekan minst lika mycket en toppidrottare som vem som helst av de finländska OS-idrottarna – om inte mera. Men de paralympiska spelen saknar samma globala räckvidd som de olympiska spelen – det är ytterst få länder där det finns lika fina möjligheter som i Finland att utöva paralympisk idrott, vilket är något vi som nation kan vara stolta över. Det är också ytterst få länder som relativt sett satsar lika mycket på paralympisk idrott som Finland: enligt Urheilusanomats utredning är Tähti den finländska idrottsman som åtnjutit överlägset mest statsstöd under 2000-talet.
Först nu börjar de stora nationerna satsa mera på paralympisk idrott. I Rio de Janeiro tog var Kina, Storbritannien och, något överraskande, Ukraina de mest framgångsrika länderna. Kina tog hem ofattbara 107 guld och 239 medaljer – ungefär dubbelt så mycket som USA håvade in i de olympiska spelen i Rio.
Med andra ord – konkurrensen på Tähtis 100 meter i kategorin T54-kategorin är på långa vägar inte lika hård som i, säg, friidrottens 100 meter. Men det är ett dåligt argument för att inte ge Tähti sin röst.
En stor del av de konservativa sportjournalister som utelämnar Tähti från sin lista högaktar en olympisk medalj över allt annat. Ändå är det ett faktum att alla OS-medaljer inte är lika svårerövrade. Det krävs oerhört mycket talang och tusentals timmar hårt arbete för att vinna ett olympiskt guld i vilken gren som helst, men marginalerna är betydligt mindre i en gren som 100 meter frisim än trapskytte. Säg vad ni vill, men också segling är en något elitistisk idrottsform som har begränsad geografisk spridning.
Spjutkastaren Tero Pitkämäki har blivit vald till årets idrottare tre gånger. Första gången, 2007, vägde ett VM-guld mera än Virpi Kuitunens tre VM-guld i längdåkning och Kimi Räikkönens VM-titel i formel 1. Andra gången, efter VM-silvret i Moskva 2013, fanns det också andra trovärdiga kandidater, såsom den färska världsmästaren i orientering, Mårten Boström, eller VM-bronsmedaljören i bröstsim, Matti Mattsson. Tredje gången, efter VM-bronset i Peking 2015, önskade Pitkämäki själv att det krävs mer än ett VM-brons följande år. Omröstningarna berättar mer om de finländska sportjournalisternas värderingar än om spjutkastningens geografiska räckvidd och konkurrensnivå.
Mira Potkonen skulle sannolikt ha förblivit en fullständig doldis för det finska folket om hon inte boxat sig till ett OS-brons i Rio. Ett OS-brons som krävde två segrar av Potkonen – boxningen känner inte till några bronsmatcher.
Många sportjournalister kommer att fnysa åt tanken på att en kvinnlig boxare kan bli årets idrottare. Men hon har åtminstone ett OS-brons, vilket är mer än någon annan kan säga i år.
Kaisa Lehtonen tog en hisnande femte plats i det legendariska triathlonloppet Ironman Hawaii förra helgen. Mätt i antalet utövare och geografisk spridning är triathlon större än många olympiska idrottsformer (triathlon ingår i OS-programmet, men distanserna skiljer sig markant från Ironman). Om någon betvivlar idrottsgrenens idrottsliga standard kan det nämnas att Lehtonen har större syrekapacitet än största delen av damerna i det finländska längdåkningslandslaget.
Men en femte plats är en femte plats. Situationen påminner något om golffolkets kampanj för ett par år sedan för att få Mikko Ilonen vald till årets idrottare på basis av att han placerat sig sjua i prestigefyllda PGA Championship. Inte ens Antti Ruuskanen sjätte plats i spjutfinalen Rio kommer att räcka den här gången.
Det finns några hyggliga alternativ. Patrik Laine har skrivit finländsk ishockeyhistoria många gånger om under det gångna året, men det är alltid problematiskt att välja en lagidrottare – i synnerhet som unglejonens guld kan splittra rösterna. Jenna Laukkanen simmade hem ett EM-brons på lång bana i våras, men i OS fastnade hon i semifinalerna.
Förstås, Lotta Lepistö kan blanda om i leken ordentligt med en historisk VM-medalj i landsvägscyklingens linjelopp på lördag. Det skulle vara en glad överraskning, men hon tog redan ett VM-brons i lagtempot i söndags. Därmed borde hon redan vara så gott som given för årets finlandssvenska bragdguld – i Finland representerar hon IK-32.
