Veckans filmtips: Anna Nicole Smith och den tystlåtne ”stenen”

(Storbritannien 2019) Det är ingen slump att dokumentären om Bill Wyman heter som den heter. Redan under sin tid med The Rolling Stones var Wyman, född William Perks, den som stod över drogerna och skandalerna. Musiken var hans grej, sexet inte att förglömma. Men när han 1993, efter drygt trettio år med Stones, kastade in handduken var det dels för att få ordning på sitt liv, dels för att ta ut svängarna musikaliskt. Om det handlar Oliver Murrays dokumentär, en film som inte har mycket till skvallerpotential. Nej, det är en fortsättningsvis nedtonad och anspråkslös Wyman som med utgångspunkt i sitt hemarkiv lägger ut texten om sitt liv: om en barndom i krigets tecken, den därpå följande klassresan, åren med Stones, äktenskapet med den 33 år yngre Mandy Smith och så vidare. Lite torrt, kanske det, men långt ifrån ointressant. Och hur svårt är det inte att ogilla en snubbe som får tårar i ögonen när han berättar om sitt möte med sin idol Ray Charles. C More

(Storbritannien 1962) Under några år i början av sextiotalet var den brittiska filmen världsbäst, sprängfylld av arga unga män och ett samhälleligt patos. Det är också utmärkande för Tony Richardsons Rebellen, en svartvit historia med en ung Tom Courtenay i förarsätet. Han, Colin Smith, är den ekonomiskt barskrapade Nottingham-ynglingen som åker dit för inbrott i ett bageri (säger det mesta om glamourgraden i filmen). Så bär det av till ett ungdomsfängelse med en föreståndare som känner starkt för löpning; tanken är att klå en snofsig privatskola i en långdistansdust. Hoppet står till Courtenays löparess, den unge rebellen som förvisso dras med ett dilemma: ställa upp för myndighetsmaskineriet eller visa långfingret? Det borgar för en kaxig men ingalunda okänslig arbetarklasskildring som hör till de främsta inom den diskbänksrealistiska traditionen. Urstarkt! Yle Teema lördag 27.5 kl. 21.05–22.45

(USA 2007) I am legend ger Francis Lawrence sin syn på Richard Mathesons femtiotalsopus Den siste mannen, tidigare inspelad under titlar som The last man on earth och The Omega man. Det här är också filmen där smilfinken, nu också sluggern, Will Smith plockar fram sitt mest dramatiska jag och det kan ju behövas. Året är 2012 och Manhattan ligger öde, så när som på horder av vilda djur som drar fram längs Times Square på jakt. Däremellan uppvaktas Smith, den akterseglade virusforskaren, av muterade kräk med zombietendenser, ingen höjdare. Den civilisatoriska konkursförklaringen varvas med kvalitetsraffel och en skrämselhicka som ingalunda låter vänta på sig. Ingen The last of us, om man säger så, men filmen fungerar på sina egna villkor. Föredömligt spännande, stundvis även lite gripande. TV5 torsdag 1.6 kl. 21.00–23.00, Kutonen fredag 2.6 kl. 23.45–01.55, TV5 natten till måndag 5.6 kl. 01.00–03.15

(USA–Storbritannien 2019) Dexter Fletchers Rocketman, filmen om Elton Johns uppgång och drogimpregnerade fall (samt uppståndelse), rönte inte på långt när lika stort intresse som Freddie Mercury-rullen Bohemian rhapsody. Men frågan är om inte Rocketman är djärvare, sticker ut gör åtminstone musikalnumren. Efter den inledande – och inramande – terapisessionen med en golvad Elton John (Taron Egerton) backas bandet till en barndom präglad av kärlekslöshet. Samarbetet med textförfattaren Bernie Taupin (Jamie Bell) – ”den bror jag aldrig fick” – bär dock frukt och i en ålder av 23 är Elton John, född Reginald Dwight, en superstjärna. Sämre går det på det personliga planet, en rätt sorgligt kapitel. Men ifall Elton John själv ägnar sig åt självömkan är filmen i sig något mindre nogräknad. Det händer och sker. Nelonen torsdag 1.6 kl. 21.00–23.30 och söndag 4.6 kl. 16.55–19.30, Hero måndag 5.6 kl. 21.00–23.30