Bakom kulisserna med David Bowie

En titt in i David Bowies huvud är som en upptäcktsresa genom 1900-talets kulturhistoria. Ut kom något unikt som i sin tur format musik, mode och populärkultur.

Ikon. Förutom sångare, låtskrivare och musiker var David Bowie också skådespelare och konstnär.

Saturday Night Live 1979. David Bowie är instängd i en kostym som påminner om en svartvit matusjka med randig fluga, getingmidja och pennkjol som sluter tätt kring vristerna.

Han kan bara röra armarna, och bärs fram till micken av bakgrundssångarna medan bandet inleder hans låt The Man Who Sold the World från 1970.

Med dramatiska gester och sfinxansikte framför han sången, och sedan tar bakgrundssångarna tag i Bowie och bär honom bort från mikrofonen igen.

Vad i all världen är det här?

Nu är jag inte tv-tittare år 1979, utan besökare på den retrospektiva utställningen David Bowie Is på museet för modern konst i Bologna. Jag får alltså mitt svar direkt: dräkten och showen är inspirerade av den fransk-ukrainska designern Sonia Delaunay och 1920-talets dadaistiska teater.

Sensationella scenkläder. Bowie samarbetade med designer som Natasha Korniloff.

Bredvid tv-skärmen står originalkostymen och Bowies skisser med anteckningen att det helst ska vara lätt att ta sig ur den.

Bowie var storläsare. I taket hänger en spiral av uppslagna böcker och illustrerar denna vandrande encyklopedi som samlade och spred både musikaliska och andra intryck från högt och lågt, gammalt och nytt. Ofta grävde han ner sig i ett ämne och kunde prata om det i oändlighet.

– Jag ville få folk intresserade av nya saker och nya perspektiv, säger Bowies röst på bandet som spelas upp i besökarnas öron.

Bowie öppnade sitt arkiv

Utställningen David Bowie Is sammanställdes av Victoria and Albert Museum i London 2013. Efter att ha visats där har den turnerat i Toronto, Sao Paulo, Berlin, Chicago, Paris, Melbourne och Groningen i Nederländerna.

På Museo d'Arte Moderna i Bologna stannar den fram till 13 november och fortsätter sedan till Tokyo.

Utställningen omfattar över 300 föremål ur Bowies arkiv, såsom handskrivna låttexter, dagboksanteckningar, originalkostymer, skisser och storyboards, teckningar från skoltiden och till och med en sliten S-bahnkarta och Bowies lägenhetsnycklar från tiden i Berlin.

Bowie, som dog den 10 januari 2016, såg den färdiga utställningen men deltog inte själv i planeringen.

"Alla artister inspireras av sin omvärld", konstaterar kuratorerna, "men få kastar sitt nät så brett och skapar någonting så nytt av det de hittar". Bowie påverkades av konst, böcker, filmer, teater, avantgardistisk scenkonst, samtal, all slags musik. Bombardemanget av referenser är mer än de flesta hinner (eller är nyfikna nog att) sätta sig in i under en livstid. Bowies kreativa gnista kunde tändas av en titel eller ett omslag till en bok, en kostym i en film, en viss filosofi eller på ett systematiskt sätt av slumpen.

I en monter ligger små lappar med ord huller om buller. Bowie använde ofta författaren William S Burroughs teknik som gick ut på att klippa sönder meningar och foga samman delarna på nytt för inspiration. På 1990-talet gjorde ett dataprogram processen snabbare.

Han använde också kort som vännen och samarbetspartnern Brian Eno gett honom. På dem står till exempel "överge de normala instrumenten", "vad skulle du inte göra?" och "släpp fram din värsta impuls".

Utställningen plockar upp många små exempel på hur influenser filtrerades ut i någon aspekt av Bowies livsverk, som han hade full koll på in i minsta detalj.

Den gyllene cirkel som ofta sågs i Bowies panna under Ziggy Stardust-perioden var en variation av hinduernas bindi som representerar det andliga tredje ögat, de kantiga poseringarna på skivomslagen till Heroes och Iggy Pops Bowieproducerade The Idiot inspirerades av Erich Heckel och hans expressionistiska konstnärsgrupp Die Brücke. Ljussättningen på Station to Station-turnén påverkades av tysk expressionistisk film, Man Rays svartvita fotografier och en uppsättning av musikalen Cabaret som Bowie sett i London – programbladet sparade han också. Bredvid skisserna till alla storslagna rockshowers moder, Diamond Dogs-turnén som utspelar sig i dystopin Hunger City, hänger en filmaffisch för Fritz Langs scifiklassiker Metropolis. Den ledsna Pierrotclownen från commedia dell'arte spelar huvudrollen i en av Bowies många banbrytande musikvideor, Ashes to Ashes. Bowies intresse för ockultismen, som kommer fram i flera sångtexter, representeras av en rulle kirlianfotografier han tagit av sitt finger.

Också Bowies koto visas upp – det japanska stränginstrument han spelade bland annat på instrumentalstycket Moss Garden. Japan låg nära Bowies hjärta och han använde den japanska kabukiteatern för scenkaraktären Ziggy Stardusts look i början av 1970-talet. Bowie fick lära sig sminktekniken av en berömd kabukiskådespelare, och frisyren och de dramatiska kostymbytena speglar också kabukiteatern. Han samarbetade tätt med den japanska designern Kansai Yamamoto, och på utställningen visas de ikoniska scenkläder Yamamoto designade.

Legendarisk look. Kansai Yamamoto designade vinyldräkten "Tokyo Pop" 1973.

Men Bowie var inte bara sångare, musiker, kompositör och låtskrivare utan även skådespelare och hobbykonstnär. I rummet som handlar om hans år i Berlin hänger några av de tavlor han målade där: ett självporträtt, två porträtt av vännen James Osterberg (Iggy Pop) och ett porträtt av japanska författaren Yukio Mishima som begick rituellt självmord 1970.

Förutom ett hopklipp av filmroller visas också hela kortfilmen "The Mask", en pantomim han skrev och uppförde 1969 då han studerade med pantomimartisten Lindsay Kemp. Pantomimen och det teatraliska kom också att prägla mycket av hans arbete på konsertscenen.

Det brukar sägas att Bowie inte följde trender utan skapade dem. Särskilt efter hans död har det blivit klart hur många musiker över genrer och generationer som inspirerats av hans musik. Hans androgyna stilsäkerhet gjorde honom ikonisk i modevärlden. Men framför allt förkroppsligade han individualismen och modet att gå sin egen väg oavsett vad andra tycker eller förväntar sig.

Därför är de ord som inleder utställningen väl valda – "David Bowie visade oss att vi kan vara de vi vill vara".

ANDRA LÄSER