Skivrecension: Hans Abrahamsens magiska känsla för snö

För en gammal Peter Høeg-fantast som undertecknad kändes rubriksättningen oundviklig. De inuitiska och samiska språken har, som bekant, talrika benämningar på snö, av vilka en stor del rör sig på det metafysiska planet.

Snöns och snöandets olika kvaliteter genomsyrar även Hans Abrahamsens (f. 1952) Schnee (2006–08), som redan etablerat sig som ett av det nya millenniets verkliga kultstycken. Hos Abrahamsen ikläder sig snön en uppsjö skepnader, alltifrån stillsamt fallande till vasst virvlande, från porös transparens till mer kompakta klangdrivor.

Abrahamsen inledde sin tonsättarbana inom den så kallade nyenkla estetiken, men efter att successivt ha tillägnat sig ett mer komplext tonspråk tog han under nittiotalet en längre timeout då han bland annat fördjupade sig i Bachs kanoner BWV 1072–78, som han även arrangerade för kammarensemble.

Bachstudierna fick i sin tur Abrahamsen att intressera sig för musikens rörelse i rumtiden, liksom för den cirkulära tidsuppfattningen – som även förespråkas av hans landsman Høeg – och han fascinerades av den bachska musikaliska spegelkammaren och musikens förmåga att beroende på perspektivet röra sig framåt, bakåt eller stå stilla.

Den 54 minuter långa Schnee – med den prosaiska underrubriken ”10 kanoner för 9 instrument” – är rigoröst strukturerad enligt diverse matematiska och grupperingsmässiga modeller, vilket ger musiken stadga utan att för den skull förta ett uns av dess emotionella omedelbarhet.

Kanonerna är interfolierade med tre kortkorta statiska intermezzon, som närmast är att betrakta som reflekterande andningspauser mellan de mer substantiella sjoken, medan den idémässiga utgångspunkten att de fem kanonparen är kompletterande variationer på varandra ger Abrahamsen en möjlighet att söka förverkliga ett slags musikalisk tredimensionalitet.

Abrahamsens stora bedrift är att han på ett naturligt sätt lyckats sammanlänka nyenkla element med modernistiska dito. Den stilistiska paletten rymmer repetitivt minimalistiska partier likaväl som komplext avfattade texturer och den uttrycksmässiga bågen spänner över såväl intrikata som meditativa polyfoniska fält som till tempo, gestaltning och allmänt stämningsläge formar lika skarpa som fruktbara kontraster mellan de musikaliska byggstenarna.

De ömsom skirt fragila, ömsom kristallklart bländande musikaliska landskapen i en hel mängd skiftningar av vitt har stundtals nästan något magiskt, uråldrigt rituellt, över sig. Renodlad programmusik är det dock inte, emedan snön för Abrahamsen – som Jens Cornelius så träffande konstaterar i sin vederhäftiga verkpresentation – snarast är att betrakta som en poetisk idé och en esoterisk symbol.

Jag noterar att jag i min recension av Avantis framförande av Schnee 2015 gör reflektionen att de musikaliska skeendena föreföll onödigt stillastående och renons på nödvändig framåtdrivande energi. I John Storgårds och Lapplands kammarorkesters färska skivinspelning smyger sig den känslan aldrig på, vilket i första hand nog kan tillskrivas den koncentrerade och föredömligt väl sammanhållna tolkningen.

Samtliga dramaturgiska och uttrycksmässiga pusselbitar har här fallit på sina optimala platser och guldkanten på det hela utgörs av den av Preben Iwan signerade flotta Dacapo-produktionen, vars ljudbild är i den yppersta demonstrationsklassen. En urstark kandidat till årets skiva.