Riskscenario om kärnvapenkrig på finsk mark är överdrivet alarmistiskt

13.04.2022 17:17
Filosofen Thomas Wallgren skriver om Finlands säkerhet och Nato (HBL Kultur 11.4) och lyfter fram ett resonemang som enligt honom kännetecknar Natoförespråkarna: "... om Ukraina hade hunnit bli medlem av Nato hade Ryssland inte anfallit." Sedan frågar han: "Men vet vi det?"
Han verkar lyfta ett varnande finger: vi vet inte. Men som filosof måste Wallgren veta att ord är viktiga, och att resonemanget han presenterar är kontrafaktiskt. Naturligtvis vet vi inte vad som skulle ha hänt om någonting annat (som inte hände) hade hänt. Det är omöjligt. Så hans fråga för inte diskussionen framåt – den slår in en öppen dörr.
Det var dock Wallgrens "enda synpunkt" som han vill bidra med och som fick mig att haja till. Jag håller inte med om att det är "knappast kontroversiellt" att "grundbulten" i den ökade säkerheten som Nato kunde ge Finland skulle vara de amerikanska kärnvapnen.
USA är inte det enda Natolandet som har kärnvapen. Å andra sidan är inte kärnvapen det första man tänker på och använder i en (beväpnad) konflikt mellan stater. Till exempel har de inte tills vidare använts i Ukraina. Trots detta har vi, tyvärr, sett att man även utan dem kan förstöra ett land mer eller mindre totalt: utrota såväl militärer som civilbefolkningen och bomba arealen så att inte ett enda helt hus återstår.
Men Wallgren tycks inte kunna tänka på Nato utan kärnvapen. Så frågar han: "Borde de andra medlemmarna vara beredda att försvara Natomedlemmen Finland med kärnvapen?" Jag förstår inte formuleringen "med kärnvapen". Varför borde Finland försvaras med just kärnvapen? Skulle inte konventionella vapen duga? (Och såvitt jag förstår, skulle andra medlemmar inte försvara oss; de skulle hjälpa oss att försvara oss själva. Det vill säga, om de ville.)
Den andra frågan: "Kan vi, om vi blir anfallna av Ryssland, önska oss att Nato har beredskap att försvara Finland med kärnvapen?" Igen: varför "med kärnvapen"? Det vore väl bäst om ingen använde kärnvapen.
Den tredje frågan riktar Wallgren till Ryssland, så den försöker jag inte svara på. Å andra sidan blir jag inte klok på Wallgrens Ryssland-analys. Om Finland blir medlem av Nato, ser han "två skrämmande perspektiv". Nämligen, antingen är Ryssland inte en rationell aktör och angriper Finland, eller Ryssland är en rationell aktör och angriper Finland. Vilken är skillnaden? Det viktiga här är väl möjligheten av ett angrepp, inte Rysslands rationalitet eller icke-rationalitet. Men denna möjlighet har vi levt med länge – i århundraden, tror jag.
Jag är ense med Wallgren om att "Natomedlemskap ingalunda innebär ett slut på det ryska hotet". Men jag finner Wallgrens riskscenario om kärnvapenkrig på finsk mark, "en förintelse av en omfattning som saknar historiskt motstycke", överdrivet alarmistiskt. Dels är det osannolikt att Ryssland skulle använda dyrbara kärnvapen mot lilla Finland. Dels kan man titta på kartan och kolla Rysslands västra gräns. Då anar man idén med en allians av stater av vilka ingen vill ha kärnvapen, men av vilka alla vill ha fred med Ryssland.

Sakari Aaltonen,

Helsingfors

ANDRA LÄSER