Bokrecension: Människan är en otrygg plats

Johanna Holmström återgår till novellgenren som hon tidigare prisats för. Hennes Handbok i klardrömmar är en suggestiv läsupplevelse med en konstant oroskänsla, som ibland tappar bort sig i övertydliga budskap och avtrubbande våld.

Johanna Holmström är aktuell med novellsamlingen Handbok i klardrömmar i höst. Den 8 september är det också urpremiär för pjäsen Själarnas ö på Svenska Teaterns stora scen, som baserar sig på Holmströms roman med samma namn från 2017. Arkivbild.

Noveller

Johanna Holmström
Handbok i klardrömmar
Förlaget M, 2022
Två gestalter omfamnar varandra under vatten. Är det en räddningsakt, ett mord eller ett kollektivt drunknande? Susanna Majuris fotokonstverk Mirror (2010) som pryder Sara R. Adecos omslag till Johanna Holmströms novellsamling Handbok i klardrömmar vägrar svara på frågan och är därför väl valt. Boken kan nämligen sägas undersöka och understryka hur oupplösligt förenande överlevnad och destruktivitet är i mänskligt liv.
I sin nya bok återvänder Holmström till novellgenren som hon debuterade med 2003 och som förärade henne Svenska dagbladets litteraturpris för samlingen Camera obscura (2009). Sen dess har ett drygt decennium med tre romaner och författarbiografin Borde hålla käft – en bok om Märta Tikkanen (2020) passerat. Ändå finns tydliga likheter mellan Handbok i klardrömmar och Camera obscura.
Dels handlar det om formen med fristående, men ändå sammanlänkade noveller, där personer och platser återkommer. Dels knyts böckerna samman av teman som psykisk sjukdom, våld, barndom och ett utforskande av vilka handlingar den tilltagande miljöförstöringen driver männi­skor till.
Dessutom är båda skrivna på ett sätt som förmedlar en konstant oroskänsla, som stundvis blommar ut i skräck. Där jag upplevde att Holmströms senaste roman Själarnas ö (2017) berörde genom sitt historiska råmaterial men inte lyfte litterärt, lyckas hon genom novellformens frihet och koncentration gång på gång få texten att blixtra.
Handbok i klardrömmar ges ut av Förlaget M och Otava på finska, samt hos Albert Bonniers Förlag i Sverige.

Från larver till totalitarism

Handbok i klardrömmar består av tio noveller, som utspelar sig mellan nutid och en bra bit in i framtiden. Persongalleriet består av flera generationer, och utan att klimatförändringen alltid skulle vara huvudtema skrivs den snyggt och obehagligt in genom hur levnadsvillkoren stegvis förändras.
Utbudet i butiken minskar, det börjar serveras larver på restaurang, fåglarna faller från himlen och till slut befinner vi oss i Abiogenesis – en totalitär, biovetenskapligt kontrollerad "fristad", grundad för att rädda (vissa) människor från naturens brutalitet.
Utöver klassiska dystopier som Aldous Huxleys Du sköna nya värld (1932) och Karin Boyes Kallocain (1940) går mina associationer till svenska Lyra Ekström Lindbäcks biotech-scifiroman Allting växer (2018), som liksom Holmström undersöker farorna med ett samhälle som vill utplåna allt negativt och destruktivt i sina medborgare – även om det görs med motivet att rädda dem från den värld de förstört.

Våldet som mål, inte medel

Kruxet är ju bara att människor inte kan kontrolleras, snarare blir det oberäkneliga mörker som vi alla bär på farligare ju mer det förnekas. I Handbok i klardrömmar påpekas flera gånger att du aldrig kan vara säker på att en medtrafikant (inklusive du själv) inte kommer att få ett infall och köra in i den mötande filen. Den du lever med kan slå dig gul och blå, ditt barn kan knivhuggas av en kringvandrande psykopat och en mamma kan ta livet av sin baby.
Holmström skyr inte det magstarka, och även om gestaltningen ibland slår över i avtrubbande våldsfetischism är många scener genuint obehagliga – just för att de inte bara framstår som litterära medel utan faktiskt som mål. Våldet skildras inte för att novellerna ska komma med uppbyggliga åtgärdsförslag på hur vi ska undvika det, utan helt enkelt för att konfrontera läsaren med att det finns. Att det inte bara är världen som är en otrygg plats, utan vi själva och alla omkring oss som vi ändå är tvungna att lita på i vardagen.

Feministiska undersökningar

Bäst och obehagligast blir Holmströms prosa i noveller som "Syskonbädden" och "Line och Lille­bror", där mörkret som blottas finns inom den berättande karaktären. Däremot blir inledningsnovellen "Gula gardiner" (vars titel tydligt positionerar verket i en feministisk skräcktradition genom sin blinkning till Charlotte Perkins Gilman Den gula tapeten 1892) och "Maneters hemliga liv" mindre drabbande eftersom de framstår som illustrationer snarare än undersökningar av mäns våld inom patriarkatet.
Här är det som om Holmström hejdar sitt konstnärliga utforskande och låter förövarna bli onda pappersdockor för att göra en politisk poäng, vilket gör att novellsamlingen tappar i intensitet. Det är synd, särskilt med tanke på att Holmströms skildringar av mödra- och syskonskapets grymhet bär på betydligt mer feministiskt sprängstoff.

Fångad i skräck och möjligheter

Att titeln karakteriserar boken som just en "handbok" kan vara en förklaring till att dess budskap emellanåt bankas in med gymnasial övertydlighet, men det är inte till dess fördel. Som litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius nyligen visat i essäsamlingen Förvandlad, sönderströdd (2022), där hon bland annat läser Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt (2016), behöver titeln "handbok" i sig inte innebära enkla budskap.
Däremot uttrycker titelns andra led, "klardrömmar", den förtjänstfulla dubbelhet som lyfter boken till en suggestiv läsupplevelse. Att befinna sig i en dröm, men vara medveten om det, utan att för den skull kunna ta sig ur den är ett tillstånd som bär både en stor skräck och en hisnande möjlighet.
På gott och på ont kan ju allt hända i drömmar. Det som sägs vara tryggt är inte det, men det som sägs vara förlorat kanske kan vinnas trots allt.

ANDRA LÄSER