Rättspsykologen Julia Korkman om ”snippadomen” i Sverige: Jag vet inte hur ett barn skulle kunna berätta på annat sätt

Torsdagen den 23 februari gav Hovrätten för Västra Sverige en dom som har diskuterats intensivt. Den har gett upphov till internetuppropet #jagvetvadensnippaär och har fått Svensk ordbok att se över sin definition av ordet snippa.

Fallet handlar om att hovrätten friade en 50-årig man, som i tingsrätten dömts för våldtäkt mot barn, en 10-årig flicka.

Ur hovrättsdomen går att läsa att rätten visserligen finner det styrkt att mannen ”fört sin hand innanför målsägandens shorts och trosor, hållit på hennes snippa och haft ett finger inne i snippan”. 

Men enligt rätten har flickan inte förklarat närmare ”vare sig i ord eller på annat sätt, vad hon avsett med ’snippan’”. Hovrätten hänvisar också till ordboken som beskriver snippa som ett vardagligt ord för ”det yttre kvinnliga köns­organet”.

I och med det är det enligt rätten inte bevisat att det har skett en penetration jämförbar med samlag, vilket är brottsrekvisit för våldtäkt – även enligt finsk lag.  

Den finländska rättspsykologen Julia Korkman har på HBL:s begäran läst tingsrätts- och hovrättsdomen. Hon har länge forskat i barns vittnesmål, utbildat poliser i förhörsmetodik och också arbetat vid HUS rättspsykologiska enhet för barn och ungdomar, som bland annat gör intervjuer med barn som utsatts för brott.

Korkman är förvånad över den friande hovrättsdomen.

– Jag vet inte hur ett barn skulle kunna berätta om det här på ett annat sätt. Och jag är inte riktigt säker på att en vuxen kvinna skulle kunna göra det heller.

Hon betonar att bevisföringen måste vara väldigt säker när det handlar om att någon misstänks för ett så allvarligt brott som våldtäkt mot barn, men säger att det är svårt att förstå rättens tolkning.

Utifrån de intervjuer hon själv har gjort vet hon att det kan vara krävande att få tillräckligt med detaljer. Trots välgenomförda intervjuer – eller förhör som det heter i Sverige – kan det enligt henne vara svårt att få klarhet om beröring skett inuti eller utanför könsorganet, vilket är viktigt för den juridiska bedömningen.

I det aktuella fallet antyder inte domarna några brister i hur tioåringen hörts.

Flickan verkar ha kunnat berätta om händelsen från början till slut utan saker som verkar överdrivna eller inte trovärdiga.

Ett påpekande i domen om att hon inte kunnat säga hur långt in mannen haft sitt finger, finner Korkman absurt. Den frågan har hon sett också i andra sexualbrottsfall, även i Finland, och önskar att sådana inte alls skulle ställas. Varken ett barn eller en vuxen kan enligt henne bedöma något sådant.

Och snippa, det är enligt Korkman hela könsorganet, även vaginan, och inte bara det yttre.

I höstas kom Julia Korkman ut med boken Minnets makt. I den skriver hon bland annat om just ordet snippa, och om hur viktigt det är.

Hon hänvisar till en av pionjärerna inom forskningen i barns vittnesmål, amerikanen Michael Lamb. Han ser det som ett problem att det inte finns barnvänliga könsord i USA.

För pojkar har snopp funnits länge på svenska, medan snippa är nyare – ett medvetet lanserat ord och infört i Svenska Akademiens ordlista 2006.

– Barn behöver ett sådant här ord, och man kan också se det som ett sätt att skydda barn, till och med från övergrepp för att de har en vokabulär att röra sig med, säger Korkman.

I det svenska fallet finns det också andra aspekter som enligt Julia Korkman ter sig lite märkliga och som också har uppmärksammats i Sverige. Inga alternativa åtalspunkter fanns, utan våldtäkt var den enda åtalspunkten, medan det inte är osannolikt att mannen skulle ha dömts för ett sexualbrott som inte kräver penetration.

Hon påpekar att det är möjligt att debatten hade uteblivit om det funnits en annan rubricering och att det sannolikt hade varit fullt tillräckligt för familjen.

– Det viktiga är att barnet blir hört, att man ser till att den dömda personen inte jobbar med barn så att man skyddar barnen, att barnet får sin upplevelse verifierad och att hen får stöd om det behövs, och att familjen får stöd. Vilken brottsrubricering det är eller vilken exakta dom, det tycker jag är sekundärt.

Dessutom hänvisar hovrätten till en promemoria som den som först tog emot anmälan tecknade ner. Rätten menar att osäkerheten förstärks av skrivelsen, eftersom flickan enligt den inte kunde säga hur mannen hade fingrarna.

– Men vi vet ingenting om hur frågan har ställts och hur hon har svarat. Det finns forskning om att nedskrivna diskussioner ofta är ganska missvisande.

Intervjuer eller förhör med barn spelas däremot in och visas vid en rättegång.

Om ett barn berättar om övergrepp för en vuxen är grundregeln enligt Julia Korkman att ju färre som hinner tala med barnet, desto bättre.

– Det är viktigt att man lyssnar på barnet i lugn och ro och inte förmedlar stress till barnet. Man kan säga att det är bra att du berättar och vill du berätta något mer om det här, men grundprincipen är att man gärna ska göra en polisanmälan så fort som möjligt, säger hon.

– Barns minnesbilder är färska. Därför är det viktigt att få dem inspelade så fort som möjligt i de regelrätta förhören, eller intervjuer som vi säger i Finland.

I Finland är det så kallade Auerfallet igen aktuellt efter att Anneli Auers numera vuxna barn har dragit tillbaka sina vittnesmål om att mamman skulle ha utnyttjat dem sexuellt.

Korkman anlitades i rättegångarna och var redan då mycket kritisk till hur barnvittnesmålen användes. Nu har hon gett ett utlåtande till begäran om hävning som Auer har lämnat in till Högsta domstolen.

Korkman säger att det, tvärtemot vad kanske många tror, inte är barnintervjuerna som varit problemet i processen, utan att bakomliggande faktorer inte har beaktats. Barnen menar att de har blivit manipulerade att säga saker som bidragit till att deras mamma fällts.

Det här är ändå något som Finland blivit bättre på att förstå, menar Korkman, och ger flera domar i Högsta domstolen som exempel där man beaktat kontexten.

Även vad gäller intervjuer med barn anser Korkman att Finland har tagit stora steg framåt de senaste tio femton åren.

Rekommendationen är nu att specialutbildade poliser gör barnintervjuer. Och till skillnad från Sverige finns rättspsykiatriska och rättspsykologiska enheter vid universitetssjukhusen med personer specialiserade på att utföra utredningar av misstänkta brott mot barn.

Visst finns det ändå saker att utveckla vidare, menar hon. Hon skulle bland annat vilja se en instans som kunde kvalitetskontrollerna de bedömningar och utlåtande som görs vid expertenheterna. Arbetet är krävande och också experter kan göra fel.