När pandemin hade rasat i ungefär ett år intervjuade jag moderatledaren Ulf Kristersson. Efter att han hade resonerat kring den politiska samstämmigheten när det gällde pandemiåtgärderna ställde jag frågan: Är det här en tillräckligt stor kris för att Moderaterna och Socialdemokraterna skulle kunna sitta i samma regering?
Då hade skyddet av de äldre fallerat och tusentals hade dött av covid-19.
Han skakade på huvudet.
– Nej, det ska nog vara en värre kris för att vi ska kunna göra det, sa Kristersson.
I dag pågår ett fruktansvärt brutalt krig i Europa och Sverige, precis som resten av EU, står inför en energikris, ekonomin är på väg i stå men det finns inte en tillstymmelse till förståelse att Sverige kanske kunde må bra av att ha en bredare regeringsbas, för någon enorm valseger är inte i sikte för någondera sidan.
Åtminstone om man får tro opinionsmätningarna som mediehusen publicerar nästan dagligen. De ger den borgerliga sidan eller vänsterpartierna segern lite beroende på felmarginaler och när undersökningarna är gjorda.
Eftersom gängen fullständigt struntar i om det arrangeras val i Sverige har skjutningarna som plågar landet inte bara fortsatt utan accelererat. Därför har lag och ordning blivit nummer ett bland frågorna som partierna tar fasta på. Och en sak som skiljer Finland och Sverige åt är hur partierna här trumfar varandra att visa hur hårda tag de är beredda ta för att i sinom tid råda bot på gängkriminaliteten eller i andra frågor. Till saken hör att de bjuder över sina vallöften också när de märker att något går hem hos väljarna.
Moderaterna vill ha dubbla straff för gängkriminella, anonyma vittnen och visitationszoner. Socialdemokraterna vill också ha strängare straff, 50 000 nya poliser och att bostadsområden ska vara blandade så att det talas svenska i dem också. Inga ”Chinatown, Somalitown eller Little Italy” som den socialdemokratiska statsministern Magdalena Andersson konstaterade.
Sedan har vi Mårran i svensk politik – Sverigedemokraterna – som kräver totalstopp för invandringen och återvandring till hemländerna.
Sverige beskylldes för beröringsskräck gentemot SD ännu för fyra år sedan när inget av riksdagens partier vill samarbeta eller ens tala med Jimmie Åkesson.
Den situationen är helt annorlunda nu. SD är, enligt opinionsmätningarna, det största oppositionspartiet vilket är en mycket spetsig sten i Ulf Kristerssons sko. Det borgerliga blocket som också kallas det konservativa blocket eller de blåbruna har omfamnat SD och tagit med dem in i politikens finrum.
Åkesson kommer inte att bli statsminister, trots att han själv säger att han vill det, med det system som den svenska riksdagen har. En statsminister måste tolereras av en majoritet av riksdagsledamöterna under de fyra gånger som talmannen utser en statsministerkandidat. Förra gången tog det 134 dagar innan Stefan Löfven utsågs till statsminister.
Nu hävdar moderatledaren Kristersson att hans sida av politiken är ense om det mesta och han kan bli statsminister vid en valseger. Det finns ändå alltid ett men, om inte Moderaterna blir det största partiet kommer Sverigedemokraterna att ställa höga krav på regeringsmedverkan eller stora eftergifter om de förpassas till en borgerlig regerings stödparti.
I det här fallet är Jimmie Åkesson som en haj i vattnet som vädrar blod och även om inte SD skulle bli största partiet i högerblocket så är de andra partierna så små att de stora frågorna måste lösas med SD även om det är Kristdemokraterna som får ministerposter i en regering som leds av Kristersson.
Lika svårt är det på vänstersidan där Socialdemokraterna är Sveriges största parti och hovrar kring 30 procent. Om Magdalena Andersson med hjälp av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och det borgerliga Centerpartiet – som hellre vill se Andersson som statsminister – vinner valet ska hon jämka ihop fyra mycket olika partier med stora krav. Där dessutom två partier är Natomotståndare. Statsministern har sagt nej till att regera med partier som röstar emot ratificeringen av Natoansökan. Och lägg ännu till att Centerpartiet anser att Vänsterpartiet är ett extremparti.
Det är klart att partierna både på höger- och vänsterkanten måste visa sig starka och inte ”pudla” men den huvudvärk som både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson har för att få ihop sina regeringar kommer att vara monumental.
Att inte ha Somalitown var Socialdemokraternas utspel, adhd-testning av barn var Moderaternas och skamstädning Sverigedemokraternas. Bara som vägledning i hur politikerna försöker vinna väljarnas gunst.
