Spännande och gripande sjuttiotalsklassiker

Papillon är en av sjuttiotalets finaste och populäraste filmer. Den högdramatiska sannsagan om livstidsfångarna Steve McQueen och Dustin Hoffman och deras flyktförsök från Djävulsön är spännande, gripande och vacker.

Äventyrsfilm. Steve McQueen och Dustin Hoffman är fångar på den ökända Djävulsön.

Kino: Papillon sänds i Yle Teema i kväll lördag kl. 21.45.

Enligt uppgift kommer en nyfilmatisering av Papillon, efter fransmannen Henri ”Papillon" Charrières uppmärksammade (och ifrågasatta) självbiografi, att se dagens ljus senare i år. På den punkten kan man inte annat än önska lycka till, ty originalfilmen från 1973 var ju en kioskvältare av rang – och det med rätta.
Inte bara bjuder radarparet Steve McQueen & Dustin Hoffman upp till en (manlig) vänskapsskildring utöver det vanliga, i termer av uppnosig systemkritik kan man rentav dra en parallell till Milos Formans Gökboet, en ålderskamrat.
”Papillon” (McQueen) är den franska småbrottslingen som på 1930-talet åker dit för mordet på en sutenör, ett brott som han bestämt bestrider. Men vad hjälper det när karlen i sällskap av en båtlast med bluesbröder, bland dem manschettbrottslingen Louis Dega (Dustin Hoffman), skeppas till Djävulsön i Franska Guyana, den ökända fängelsekolonin.
Men skam den som ger sig. Gång på gång försöker den gode Papillon fly de omänskliga fängelseförhållandena, bara för att åka fast och utsättas för grymma repressalier.
Flyktförsöken finansieras av Dega som i gengäld kan räkna med Papillons beskydd. De två männen är i princip varandras motsatser men det är den otippade vänskapen som gör att filmen känns så tät och engagerande.
Så när de grånade fängelsefåglarna slutligen tar farväl av varandra bjuder man gärna på en tår eller två.
Franklin J. Schaffners film tar avstamp i den klassiska Hollywoodtraditionen men präglas av en realism och en illusionslöshet som kan spåras just till 1970-talet (talande är att manuset är signerat Dalton Trumbo, den en gång i tiden svartlistade manusförfattaren).
Shaffner, kanske bäst känd för krigsdramat Patton, berättar från ax till vete, utan vaselin på linsen. Domen över det franska fängelseväsendet är allt annat än nådig, men i stället för att skruva upp volymen bjuder regissören in det mänskliga lidandet och det som på det tredje inhemska brukar kallas för ”triumph of the human spirit”.
Till det autentiska helhetsintrycket bidrar den kompetenta miljöskildringen och de starka rollarbetena. Steve McQueens Papillon är en bråkstake och hellraiser i rakt nedstigande led från Jack Nicholsons McMurphy och Paul Newmans ”Cool Hand Luke”, alltmedan Dustin Hoffman gör den intellektuellt bevandrade räddharen med ett hjärta av guld.
Filmen spelades för övrigt in i Spanien och på Jamaica. Man förstår mycket väl att produktionen gick fransoserna förbi.
ANDRA LÄSER